Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Pennskaftet och Dick. Sedan vi fått en hel
mängd kvinnliga kåsörer, förfelar också
Pennskaftets journalistjargong i viss mån sin
verkan; det förefaller inte längre så lustigt
att utbrista om en tillrörd kaksmet: "O, kakan
är färdig i manuskript." Detaljer sådana som
dessa är emellertid av ganska ringa vikt.
Hur kan det komma sig, att "Pennskaftet"
också från idésynpunkt är en levande bok?
Det viktigaste skälet är nog, att den är vida
mer nyanserad än vad man i minnet är
benägen att föreställa sig. Pennskaftets
frejdiga person fyller inte hela boken, som inte
heller är ett inlägg för kvinnans rösträtt,
punkt och slut.
Denna roman från 1910 är inte så
alltigenom optimistisk. Den har tragiska inslag,
som man numera frapperas av. Där finns inte
bara sådana kvinnor som Pennskaftet och den
energiska doktor Henning, lyckligt gift med
en nästan outhärdligt välvillig man. Där finns
även sådana som Cecilia Bech och Anna
Gylling. Den sistnämndas fall är det mest
intressanta. Hon har i valet mellan äktenskap och
arbete för kvinnosaken tagit det senare, och
det har hämnat sig. "Jag var så ung, och
rörelsen så väldig, det var halva
mänskligheten på väg mot frihet och ljus, och det var
Guds rikes ankomst till jorden. — — Jag
trodde, men Gud har straffat mig, att jag var
alldeles omistlig bland de få, som arbetade,
och att jag, som fått elden och entusiasmen,
inte borde svika redan i begynnelsen, när det
fanns så många andra, som kunde göra det
arbete han bjöd mig och föda hans barn till
världen." Men utan man och barn har Anna
Gylling blivit en olycklig kvinna, plågad av
nervsmärtor och hemsökt av självförebråelser.
Hon arbetar energiskt för kvinnorösträtten,
men hon gör det med förtvivlan. Den är något,
som hon tror "skall blott ytterligare skärpa
konflikterna i kvinnornas liv".
Cecilia Bechs öde är likartat, ehuru inte på
samma sätt självförvållat. För båda gäller, att
det fruktansvärdaste är "den eviga döden":
att inte få fortleva i nya släktled. Cecilia ser
på Pennskaftet med en särskild ömhet, därför
att flickan skall bilda familj och inte som hon
själv bli "en brusten länk".
Det kanske mest säregna med "Pennskaftet"
är att boken samtidigt som den bättre än
någon annan svensk roman skildrar det
entusiastiska och trosvissa i en politisk rörelse
— det som gör att det verkligen rör sig —
så är den kritisk. Skildringen av Dragarlaget
är full av värme och ironi. När valet är över,
och segern tycks vara vunnen, blir stämningen
vemodig. Det märks, att det är en mängd olika
intressen, som tillfälligt varit enade om detta
enda mål: rösträtten. Vägen ligger inte längre
så klar. Den skeptiska Anna Gylling behåller
sista ordet.
Också andra frågor ser författarinnan från
två sidor. Skolföreståndarinnan fröken Adrian
anser Cecilia Bech ovärdig att vara medlem
av rösträttsföreningens styrelse, därför att
denna en gång haft en förbindelse med en
man, som sedermera övergivit henne. De flesta
reagerar kraftigt mot denna uppfattning, inte
minst Pennskaftet, som säger till Anna
Gylling: "Är det hennes manfolk, som varit så
få och fåniga?" Men den kloka Anna
kommer med en förklaring: "’Det ligger nära till
hands’, svarade Anna, ’men på bottnen av
deras oklara själar under all avundsjuka och
viktighet ligger nog en aning om att där är
en av kvinnopsykets landvinningar genom
århundraden, som inte får förloras. De vill till
varje pris vara rena.’" Synpunkten erinrar
slående om en, som långt senare framförts av
Virginia Woolf; hon menade att kravet på
sedlig renhet visserligen påtvungits kvinnorna,
men att det likafullt representerade ett värde,
som borde bevaras av kvinnorna själva.
Det är kanske till sist i brytningen mellan
ung, en smula oförskämd frimodighet och
urgammal, bitter eller vis kvinnoerfarenhet, som
"Pennskaftets" stora charm ligger. Och, bör
man tillägga, i det snabba och flyktiga sätt,
på vilket denna brytning markeras, upplöses
och åter kommer igen. Boken är full av
solsken under regn och leenden i tårar.
Örjan Lindberger
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
