Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
art för att lyda den egna tankens och känslans
auktoritet, å andra sidan de obetydliga,
"skaldjuren", som låtit binda sig av den krassa
nyttan eller den ängsliga konvenansen.
Krymplingen Anthime till exempel är lika absolut
i sin tro som i sin otro, medan Julius, den
petige författaren och nyttomänniskan, anser
att "man kan vara en tadelfri kristen utan att
ändå ringakta de rättmätiga företräden, som
erbjudas oss av den samhällsställning i vilken
Gud i sin godhet placerat oss". Krasshet ställs
genomgående mot aristokratisk hållning och
frihet — dock knappast mot den djupaste
friheten. Måttfull, mogen och vis är ingen enda
av människorna i romanen. Det skulle i så fall
vara barnet-ungmön Geneviève, men hon spelar
egentligen inte någon viktig roll.
Så länge kulturen består ska det väl alltid
födas "dialogvarelser" av Gides typ med
förnyelsens grönskande stav i sin hand,
komplicerade människor som starkare än andra
upplever den ständiga konflikten mellan yttre
påbud och inre krav och mellan de tvenne lagar
vilka styra mänskolivet. Enligt Gides egen
utsago har den personliga spänningen för honom
själv aldrig känts tragiskt sönderslitande utan
i stället gjort livet mer njutningsrikt och
fruktbart. En bok som "Vatikanens källare" — med
sin intellektuella livlighet, sina fräcka
maximer — är rolig att läsa och stimulerande för
problemsinnet. Men finns det något
"omotiverat brott"? frågar man sig. Vi överväldigas
väl alla någon gång av häftiga aversioner mot
våra medmänniskor — den fromme Sven
Lidman kan att döma av sina böcker prestera
kusliga ting i den vägen just mot oskuldsfulla
medpassagerare på tåg — men vi öppnar ju
sällan kupédörren.
Romanen utstrålar till sist någonting
frånstötande kallt. Man drar sig till minnes
diktare, vilkas utgångsläge måhända liknar Gides,
tragiska diktare som avvunnit problemet
betydligt varmare nyanser. "Raskolnikov" till
exempel, själva förebilden till Lafcadios omotiverade
brott, verkar ju som skriven för en annan
våglängd. Kanske själva det smärtsamma i dessa
diktares upplevelse är ett varsel om att de har
förutsättningar att nå längre på vägen än en
Gide?
Det desperata, ironiska och upp- och
nedvända i "Vatikanens källare", såväl stil som
innehåll, är naturligtvis ett uttryck för
diktarens medvetenhet om att han inte har löst
problemet i vishetens och mognadens tecken.
Det gäller för en författare av Gides typ att
kunna avbryta i rättan tid — innan
livsnjutningen blivit djurisk, den aristokratiska stilen
vulgaritet och innan Lafcadios sköna drag
hunnit vanställas av ledans och grämelsens
fåror. Margit Abenius
En snobb i en Spitfire
RICHARD HILLARY: Den yttersta fienden.
Översättning av Göran Salander.
Bonniers 1943. 6: 75.
Richard Hillary var vid krigsutbrottet en
skeptisk, lättjefull oxfordstudent, som i
anslutning till den vedertagna goda tonen
försummade studierna för snobbigt idrottande. Han
hade också övat litet snobbig flygning och
när kriget kom passade det honom utmärkt
att anmäla sig till utbildning som jaktflygare.
Det tycktes honom estetiskt tilltalande och
tillräckligt individualistiskt, det skulle bjuda på
ständiga sensationer och tillåta honom att på
ett stiligt sätt samla kyligt observerade
erfarenheter, som han senare eventuellt skulle använda
som författare. Vidare löste kriget "alla
problem som var förknippade med valet av
levnadsbana och gav löfte om möjligheter till
självhävdelse, som i normala fall inte skulle
yppa sig på många år". Han tillhörde en
bortskämd och egocentrisk överklassungdom som
satte en ära i att vara desillusionerade och tro
på ingenting. Kriget gav dem ett tillfälle att
glömma sig själva och i handling visa sin
motvilja mot "organiserade masstämningar
och standardiserad patriotism". För egen del
var han fast förvissad om att inga
krigserfarenheter skulle kunna rubba hans överlägset
klarsynta, roat nyfikna skepticism.
Hillarys bok är en noggrann självbiografisk
redogörelse för hans upplevelser under de
första krigsåren, med avsiktligt fasthållande
av det skeptiska synsättet ända till slutsidorna.
Den skildrar hur han och hans långhåriga
snobbkamrater kolliderar med flygskolans
disciplin och hur de så småningom formas av
nödvändighetens krav. Han upplever glädjen att
på egen hand kunna sköta en Spitfire och del-
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
