Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. N:r 9
- Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
stoppat ned sina papper, och bad att få
manuskriptet för att trycka det i skolans
årsredogörelse. Herr Franzén lovade att skicka det
senare.
Men vid den gemensamma aftonmåltiden,
efter kaffedrickning, lekar, sångstund och
förhandlingar, inträffade en pinsam episod.
Oförklarligt nog var det Martha Franzén som
ställde till med den. Hon böjde sig fram, där
hon satt längst ned vid hedersbordet i tyst men
livligt samtal med en ung man, och ropade
med hög röst:
— När var det doktor Werner lade bort
titlarna med pappa?
Det var en fråga som under de givna
omständigheterna var både dum och impertinent;
och så när som på den unge mannen vid
Marthas sida och fru Werner uppe vid bordets
mitt visade alla som hade hört den sitt tydliga
ogillande. Man frågar inte något sådant, tänkte
de generösa och från gängse fördomar
frigjorda: doktor Werner kan vara glad åt att
få säga du åt en man som herr Franzén! Man
frågar inte något sådant, tänkte de mer
konventionella: det är som att fråga om man tror
på Gud eller hur högt man är taxerad! Rektor
Björkesson började demonstrativt tala om
något annat, sedan han antecknat i sitt minne
att detta var sista gången som Martha Franzén
inbjöds till Bysta. Far och dotter foro hem
under tystnad.
*
Han såg inte trevlig ut. Ögonen skvallrade
om att han drack; han hade en arrogant näsa
och en försmädlighet i uttrycket, som tycktes
förstärkas av hans raspande r-ljud. Men där
Martha satt bredvid honom under
aftonmåltiden på Bysta tycktes han henne likväl som
den ende av de närvarande som hon hade lust
att tala med. Hon var uppfödd med vackra
ord och hade vädrat misstänksamhet mot dem
redan då de inneburo att hon skulle sitta inne
och läsa läxor eller stoppa strumpor därför att
fadern tyckte att det var roligare att inte ha
henne med, då han var ute och gick med
Maria. I "Röda rummet" och ett par andra
böcker av Strindberg som hon hade läst hade
hon träffat folk som delade hennes motvilja
mot de vackra orden; och hon hade känt en
djup tillfredsställelse. Men en sak är att möta
meningsfränder i litteraturen och en annan att
möta dem i livet. Rudolf Werner, brorson till
rektorn, var den förste som hälsade henne
välkommen på den frihetskust mot vilken hon
så länge hade seglat. Senare, då hon haft
många år på sig för att önska att hon aldrig
hade träffat honom, kunde hon ännu minnas
hur han tog henne vid handen och hur hon
steg ned på ny jord.
Hon fick för vana att träffa Rudolf Werner.
Han talade om världen sådan den är, och de
sista fjällen föllo från hennes ögon. Hon såg
att människorna regerades av tanken på den
egna fördelen men att de inte tålde vid att
konstatera detta: därför måste de dölja
sakernas rätta läge för sig själva genom att
använda de vackra orden. Ett par gånger kom
hon på Rudolf Werner med att ljuga för
henne, men det var i småsaker, och vad
betydde nu detta då han aldrig ljög för sig
själv! Hon var lycklig som den som hade
upptäckt sanningen över en natt och under soliga
veckor får ägna sig åt att störta gamla, alltför
gamla gudar. Egoismen behärskade världen,
och Rudolf Werner var hennes vän. Hon blev
snällare i hjärtat och mildare och mjukare
till sättet. Hon köpte en ny hatt. Hon lånade
honom pengar.
Han hade en motorcykel, och då han
föreslog henne att följa med på en utflykt över
lördag och söndag, blevo både han och hon
förvånade över den beredvillighet med vilken
hon lovade att komma med.
— Vad tror du din fader säger? frågade
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0718.html
