Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
sonen Georg, åtta år gammal, beredde henne
svårigheter; och eftersom han alltså var ett
besvärligt barn, föreföll det naturligt att
Martha skulle ta hand om honom. Hon gjorde
det med ovilja. Hon var fyrtiosju år gammal
och van vid en tillvaro som gick som ett
urverk, vid rena golv, mattor som lågo på sin
plats, inga saker slängda på bord och stolar
och måltider till vilka ingen kom för sent.
Hon tvivlade på att hon kunde vänja sig vid
en ny sakernas ordning. Georg gjorde
ingenting för att underlätta ett närmande.
En dag då han satt och läste i
vardagsrummet medan hon städade i rummet bredvid,
såg hon plötsligt hur Maria kom glidande
fram över golvet mot sonen, som satt med
ryggen mot henne. Hon grep honom i axlarna
och började hängivet kyssa honom i nacken,
och när den röde och olycklige pojken rusade
upp, ropade hon att han flydde för henne som
stungen av en orm. Georg stod stel i ett hörn,
Maria låg hopsjunken på golvet och snyftade
hysteriskt, det var ett pinsamt uppträde att
bevittna.
Efter en stund kom han ut i köket och
frågade, om han skulle följa henne till torget
och hjälpa henne bära. Hon kunde mycket väl
ha burit hem sin korg själv, men hon förstod
ju att hon borde tacka ja. Han gick med
henne, och det var som om han så småningom
skulle ha förvandlats till en annan pojke: en
som tycktes på ett egendomligt sätt lycklig
och tacksam över att bli upplyst om priset på
spenat och hur man ser och känner om ett
blomkålshuvud är bra eller dåligt. Under
sådana samtal, menade han tydligen, var man
långt borta från alla känsloutbrott. Martha
skymtade redan nu hur man borde behandla
honom: man skulle tala med honom förnuftigt
som en vuxen men om vardagliga och neutrala
ting. Det var den trygga mark han längtade
efter men där han sällan fått vandra. Hon kom
hem från torget med en ovanlig känsla av
tillfredsställelse.
Efter detta kom han varje eftermiddag, då
han läst sina läxor, ut i köket och undrade på
sin lustiga brutna svenska vad han kunde
hjälpa henne med; och när skolgången så
tillät gick han med henne ut och handlade.
Vad dessa promenader kommit att betyda för
henne fick hon klart för sig under den vecka
i oktober, då hon måste umbära både dem
och hans besök i köket. Maria hade varit
upprest till Stockholm för att se ett franskt
gästspel på Dramaten, Martha och Georg voro
nere vid stationen då hon kom tillbaka, och
pojken hälsade tyst och hjälpte till med
bagaget. De satte sig i rörelse, men efter några
steg stannade Maria, såg på sin son och
utbrast med den mörka, exalterade röst som
alltid kom folk att vända sig om och som
även nu skaffade henne uppmärksamhet av
en välfylld perrong:
— Din mor har varit borta i fem dagar!
Har du ingenting att säga henne?
Under hela kvällen yttrade hon inte ett ord
till Georg. Men då Martha, nästa gång hon
var ute och gick med honom, kom att beröra
Marias uppträdande med ett litet föraktfullt
tonfall, rullade pojken — bildligt talat — ihop
sig som en igelkott, och under sju dagar kom
han varken ut i köket eller med till torget.
Han ville att hans mamma skulle ha varit
annorlunda, men han var lojal mot henne
sådan hon var.
På kvällarna under denna tid satt Martha
i sitt rum och tänkte: på sin egen barndom
och på åren efter sammanträffandet med
Rudolf Werner. "Kärleken skall göra eder
fria", stod det i Skriften; och hon hade varit
fri en förmiddag då hon åkte motorcykel. Det
var kärleken till en något försupen man med
ett gryende tycke av sol och vår, en typ som
fann sitt skadeglada nöje i att demonstrera
hur tarvlig och självisk världen var — han
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
