Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
fanns någonting hos Georg, tänkte hon, som
bekräftade komminister Falks förkunnelse men
kom henne att uppresa sig mot kyrkoherdens.
Hon utvecklade en viss humoristisk kärvhet
som klädde henne.
Man skulle önskat att detta harmoniska skede
hade fått räcka livet ut. Men på mödernet kom
hon från en släkt som hastigt åldrades; och
vid femtiotre års ålder voro symtomen
uppenbara hos henne själv. Åldrandet förde med sig
en egendomlig förvandling. Hennes viljekraft
tycktes förslappas: hon blev trött,
självupptagen och fordrande. Folk kunde inte hjälpa
att de var indignerade: har man sett en
människa alltid betjäna andra är det upprörande
om hon plötsligt kommer och vill bli betjänad.
De voro förargade på sig själva som gått och
berömt henne så långt de kunde minnas
tillbaka, och så visade det sig att hon inte varit
värd berömmet. Och under förargelsen låg
rädslan: vad vet man om de makter som röra
sig inom en människa och om de tunna
fördämningar som hindra dem att bryta fram!
Vem var Martha Franzén?
Det blev tydligt att det inte var långt kvar,
och Maria och Georg kommo nedresande från
Stockholm, för första gången på mer än fem
år. Återseendet blev plågsamt för Georg och
borde ha varit det också för Maria, ty den
sjuka var inte längre redig: ibland hade hon
fantasier om en motorcykelfärd och
frihetsresa, och dessemellan kunde hon bryta ut
i ursinnigheter om fadern och systern. Det
skräckinjagande i dessa utbrott var inte
våldsamheten i och för sig utan det faktum att
den sjukas tankar tycktes löpa i så väloljade
banor. Det var som om hon hade tänkt dessa
tankar långt tidigare: orden kommo utan
tvekan, och samma uttryck återvände ofta.
Var gång dessa anfall började bad sköterskan
Maria att gå ut, men Maria stannade kvar,
oföränderligt tålig och allt fördragande i en
milt pärlgrå klänning.
På kvällen var den sjuka lugnare, och då
Georg erbjöd sig att ta nattvakten samtyckte
den uttröttade sköterskan efter någon tvekan.
Hon gick in till sig, och han satt rak och
orörlig, i en egendomlig känsla av
overklighet, och såg på ansiktet i sängen. Utifrån
matsalen, där hans mor skulle ligga, hördes ljudet
av metall — kanske en sax — som lades på
bordet: han visste att hon inte var nöjd med
sin sorghatt. Han hade aldrig suttit vid någon
dödsbädd förr, och det var underligt att det
var hans moster som låg där och skulle dö.
Hon tycktes redan så långt borta. Hon hade
talat vilt, och det värsta var att somligt som
hon hade sagt om hans mamma var sådant
som han själv hade tänkt och känt sig usel och
förkastad för att han hade tänkt. Han ville
inte fundera på det, han sköt undan det. Men
nog var han usel som inte kände större sorg
över att hans moster skulle dö. Hon hade varit
så snäll. Hon trängde sig aldrig inpå en, man
fick vara ensam med sånt inom en som man
inte kunde visa för andra utan att bli generad
och olycklig och liksom sjuk. Det hade varit
skönt att gå med henne på torget och bära
hennes korg. Hon hade ett sätt att prata med
en om saker och ting, prata med en på allvar
och inte som vuxna pratade med barn. Man
tyckte att man alltid skulle vilja prata med
henne, och någon gång — när det inte var
alldeles ljust — skulle man kunna prata med
henne om sånt som man bara kan tänka för
sig själv. Han borde ha skrivit oftare. Han
borde ha tilltvingat sig av mamma att få fara
och hälsa på henne. Nu var allting så
annorlunda. Hon var så gammal och så långt borta.
Hon sov lugnt. Han såg på klockan: den
var halv två. Om han skulle lägga sig ett tag?
Det var bäddat för honom på soffan, och han
klädde av sig och tog på sig nattskjortan
— han hade ännu inte fått pyjamas, fast han
var fjorton år och gärna ville ha det. Han
skulle inte somna. Ett ögonblick senare, bara
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
