Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Victor Hugo - 2. Vännen Sainte-Beuve - 3. Juliette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
och buntade ihop sina gamla brev till Adéle
Hugo (hennes till honom är försvunna).
Utanpå bunten skrev han — enkelt och värdigt:
"Jag hatar henne."1
För varje nytt verk av Hugo skrev
Sainte-Beuve antingen i pressen eller i sin hemliga
giftliggare en hätsk kommentar. Hans hat steg
för varje år som gick. När Hugo talade vid
F. Souliés grav, skrev Sainte-Beuve:
"Charlatan de cimetière! O creux, o ampoule! qui
donc me crèvera cette vessie!" Han antecknar
med vällust Cousins hånfulla ord om Hugo:
"Quelle crocodile! quelle carapace!" När Hugo
kommer in i akademien, skriver han,
skummande av vrede: "Victor Hugo är i
akademien. Nåja, nåja, det är bara bra:
akademien behöver då och då defloreras..." En
annan gång liknar han Hugo vid "en stor
valfisk, som har trängt in i kanalen och nu inte
kan vända." Till slut blir Hugo för honom
bara en "charlatan och deklamator".
Det är ganska skakande att iakttaga, hur ett
av Frankrikes finaste huvuden under
decennier kan så förgiftas av sexuell rancune. Det
finns bara en ljuspunkt i denna sjaskiga
tragedi. Långt fram i tiden söker madame
Hugo upp Sainte-Beuve för att försöka ordna
för Hugos återvändande från landsflykten. Då
tycks Sainte-Beuves hat — åtminstone för en
stund — ha vikit. Madame Hugo skriver till
sin man:
"Du skulle ha blivit rörd, om du hört, med
vilken värme han talade om dig" ...
3
JULIETTE
Vem var den sköna Phryne, som
Sainte-Beuve så ivrigt kommenterade, och som
förfört den kyske skaldefursten Victor Hugo?
1 En äkta sainte-beuvesk maxim, vars bakgrund
är uppenbar, lyder: "Ett av de största glädjeämnen
en man kan ha. är att se den kvinna som han
lidelsefullt älskat, och som envist vägrat att ge sig
åt honom, mista sin skönhet."
Léon Noel har tecknat henne — hon hette
Juliette Drouet och var aktris. Hugo hade
råkat henne hos chefen för Théåtre Pörte
Saint-Martin, Felix Harel, och hon hade om
den blygsamma roll hon skulle spela yttrat
de smickrande orden:
— Det kan överhuvud inte förekomma
någon obetydlig roll i ett skådespel av Victor
Hugo. ■
Hur liten rollen än var, så gjorde Juliette en
strålande succé — Théophile Gautier beskrev
hennes framträdande i hänförda ordalag, och
Victor Hugo kommenterade själv händelsen på
följande sätt:
"I ’Lucrezia Borgia’ spelas några mindre
roller på Pörte Saint-Martin av första klassens
aktörer, som genomför sin obetydliga andel
med perfekt grace, smak och lojalitet.
Författaren känner stor tacksamhet mot dem.
Bland dessa var publiken särskilt charmerad
av fröken Juliette. Man kan knappast säga, att
prinsessan Negroni är en roll, det är snarast
en statistroll; ung, skön, harmonisk kastade
fröken Juliette en utomordentlig glans över
denna roll."
I Hugos dagböcker, som ännu inte
publicerats i sin helhet, kan man studera, vilket
starkt intryck hon hade gjort på honom:
"Så vacker hon är! Vilket ansikte, vilka
fullkomliga axlar, vilken tjusande profil!"
Under de närmaste veckorna träffades de
ofta i den berömda aktrisen mademoiselle
Georges loge och lämnades där i regel
ensamma av den taktfulla värdinnan.
Den 17 februari 1833 var det karneval, och
Hugo hade inbjudit den unga aktrisen till en
konstnärsbal. Han hade tvekat, om han skulle
ge sig in i äventyret, ty Juliettes rykte var
icke otadligt. Det viskades om att hennes
utomordentliga klädlyx fick sin förklaring i hennes
nära vänskap till en känd skulptör, en
publicist och framför allt en rysk furste ... Han
skulle emellertid nu hämta henne i hennes
slottslika våning. Han hade aldrig varit en
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
