Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Melker Johnsson: Friedrich Nietzsche och det tredje riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIEDRICH NIETZSCHE OCH DET TREDJE RIKET
vända. Händelsen på gatan i Turin är ett
gripande vittnesbörd om förtvivlan och olycka.
Maktförkunnelsen och självupptagenheten har
rest oöverkomliga hinder mellan honom och
människorna, och Nietzsche saknade inte
förmågan att ge efter för en generös impuls.
Men troligen har Joseph Hofmiller ändå rätt,
när han säger, att "Nietzsche i intet ögonblick
av sitt medvetna liv allvarligt har tänkt på
någon annan person än Friedrich Nietzsche".
Likväl betydde isoleringen en oerhörd
påfrestning. Han skriver i ett brev till Gast, att hela
hans filosofi vacklar "efter en timmes
sympatiskt samspråk med vilt främmande
människor". Ett år senare till samme adressat:
"Ni kan knappast fatta, hur vederkvickande
tanken på denna gemenskap är för mig — ty
en ensam med sina tankar hålles för narr, ofta
nog även av sig själv: men med två börjar
visheten och tillförsikten och tapperheten och
den andliga hälsan."
Och efter ytterligare några år till Overbeck:
"Mitt liv består i en önskan, att alla ting
skulle förhålla sig på annat sätt än jag ser
dem -— att någon skulle göra mina sanningar
osannolika för mig."
Sanningarna — man bör observera
pluralformen — tillfredsställde i varje fall inte alltid
honom själv. Det är förklarligt, att Overbeck
med detta och flera vittnesbörd för ögonen
i de sista extrema yttringarna av vännens
självkänsla blott såg nya uttryck för samma
skepsis gentemot den egna förkunnelsen.
Nietzsche, som gärna talade i pseudonymer
och helst sade sanningen om sig själv endast
i omdömen över andra, förklarar i alla
händelser en gång på tal om Rousseau, att
"storhetsvansinne" bottnar i "misstroende mot sig
själv". Och vid ett annat tillfälle: "Det
extrema språket förråder .. . den våldsamhet,
varmed man söker fasthålla besvikelsen."
"Viljan till makt" uppställer idealet att
"utan betänkande" leva "mellan motsatser",
"att förbehålla sig själv friheten" och att
utnyttja den ena övertygelsen "mot den andra",
och även "Ecce homo" prisar skepticism och
cynism och den starkes styrka att kunna leva
utan en fast övertygelse. Nietzsche gör då en
dygd av nödvändigheten, ty sådana förklaringar
visar ju endast, att den övertygelse, som han
dock fortissimo predikar, inte är en verklig
övertygelse. Den danske filologen Carl Roos
har för övrigt inträngande visat, att Nietzsche
genom labyrintmyten medger sin egen
oöverkomliga villrådighet; han är själv den moderna
människan, som "inte vet ut eller in", och som
i detta tvivelsmål väljer den mest extrema
lösningen. Men den sista förklädnaden faller
först genom vansinnet.
Detta för inte in något principiellt nytt
i Nietzsches tankevärld. Även de sista
egenartade och förvirrade breven får med hjälp
av tidigare uttalanden en tillräckligt klar
belysning för att man skall kunna förstå, vad
som nu försiggår inom honom. Det är, som en
tysk kommentator säger, fortfarande
Wesens-entfaltung. Men de sista hämningarna faller
bort, och Nietzsche bekänner sina innersta
strävanden och önskningar utan att längre
kunna erfara verklighetens motstånd, en
härskare över sin egen irreala värld. Han hade
med "Antikrist" och "Ecce homo" velat
ingripa direkt i händelseförloppet, och det är
denna handlingsvilja, som nu dominerar. De
sista breven är "politiska", och genom
skrivelser till konungen av Italien ("min älskade
son Umberto"), den vatikanske
statssekreteraren Mariani (med vördnadsbetygelser för
"hans helighet" påven) och antagligen flera
sammankallas till den 8 januari 1889 en
furstekonferens i Rom, där den av Nietzsche
önskade omgestaltningen av Europa skall
verkställas eller förberedas. Nietzsche uttalar
sig inte nu om sina positiva avsikter, men vi
får tänka på vad han förut har sagt om det
enade, övernationella Europa. De gamla anti-
743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
