Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
jordfästningen, och därvid irriteras svårt av
den olösbara frågan om det var självmord,
och var gränsen går mellan frivillig och
ofrivillig död. Där är den dödes första älskade
i livet, och hans sista, och där är slutligen
skriftställaren, som kommit i kontakt med
honom på olika punkter, som pjäsförfattare
och rival, och som paradoxalt nog av den
store bortgångne lärt vad denne själv minst
av allt någonsin ville lära: resignation. Hans
resumé är ensam bland avsnitten hållen i
jagform, och avslutar liksom summerande den
skickligt komponerade framställningen.
Den som är intresserad av nyckelromaner
och romannycklar kan förmodligen spåra upp
modeller till mer än en av bokens människor.
Peter Högland bär ju själv ganska starkt drag
av en stor svensk skådespelare, och Paul
Dalander likaså, om ock författaren något
blandat samman korten. Modellfrågan är dock
oväsentlig. Väsentligare är den klassiskt
behärskade och svala språkkonst, erinrande om
en ädelt skuren kamé, varigenom Siwertz här
som i många andra arbeten trollbinder läsaren
— i novellerna och romanerna i själva verket
oftare än i hans dikter och skådespel — och
varigenom han visar sig som ättling till
mästar-skolan från seklets första ungdom, Hjalmar
Söderberg, Henning Berger och Bo Bergman.
Och ej blott detta. Trots all den formella
berättarobjektiviteten går det en starkt
personlig ton genom bokens alla sidor — ett slags
stämning av klar höst. De handla visserligen
sakligt sett om gemenskapen — i fattig mån —
mellan olika människosjälar. Men vad de
framför allt förmedla är det starka intrycket av
människans yttersta ensamhet. Och man kan
ej undgå den reflexionen, att vilken roll yttre
observation och modeller än spelar, så är
ändå var skildrad gestalt innerst skildraren
själv; det gäller för den äkta författaren som
för den äkta skådespelaren. Ebbe Lindé
Kollektivroman
«
IVAR LO-JOHANSSON: Traktorn. Bonniers
1943. 14:—.
Organisation och centralisation,
rationalisering, industrialisering och byråkratisering —
det är ett slags modern motsvarighet till de
fem farliga f’en, fem begrepp, fem ord, som
vi känna till från nutida samhällsliv och press,
men som det inte faller sig så lätt för dikten
och den litterära kritiken att ta i sin mun.
Och likväl måste det göras, så sant som det
är en av vitterhetens uppgifter att kasta ljus
över den sociala verklighet som omger oss.
Nu har Ivar Lo-Johansson oförskräckt givit
sig i kast med företeelserna i fråga, sådana de
under kris- och krigsåren 1938—40 framträtt
inom jordbruket, här representerat av ett
gammalt sörmländskt adelsgods.
Han har gjort det i en stor roman, som
är mycket olik hans tidigare statarromaner.
Upplevelse, inspiration och vision ha fått stå
tillbaka för grundliga studier, inlevelse och
ihärdigt problemställande. Det innebär bland
annat, att det konstnärliga och dikteriska har
försvagats till förmån för det dokumentariska.
Men författaren har sannerligen inte gjort det
lätt för sig. Hans nya roman är spränglärd
som ett professorsspecimen, och vad han har
att meddela av modern lantbruksvetenskap och
veterinärkunskap, om foderstater och
hästoperationer, om andelsmejerier och mjölkkontroll,
om traktorer, skogsplantering och slakterier,
om fackföreningsbyråkrati och
arbetsdomstolar har helt säkert endast med oerhörd möda
kunnat sammanhållas i ett enda stort och fast
grepp så som här verkligen skett. Granskaren
behövde själv vara expert inom något av dessa
områden och helst inom alla för att kunna
yttra sig om graden av vederhäftighet; nu
måste han nöja sig med ett allmänintryck av
sällsynt mångsidighet förenad med soliditet.
Men det blir ibland för mycket av denna vara;
man har svårt att smälta allt, och särskilt
operationsreferaten från veterinärhögskolan ha
blivit för omfångsrika.
Vad som tydligen föresvävat Ivar
Lo-Johansson har varit att skriva en naturalistisk
kollektivroman utan hjälte. Den individuella
psykologien är inte längre det centrala, knappast ens
människoskildringen. Det hör ihop med att
författaren här inte som förut berättar om
en äldre tids förhållanden utan om nuet; de
forna statarna, familj eanställda och till hälften
avlönade i naturaförmåner, ha avlösts av
organiserade lantarbetare med avtalsmässiga
kontantlöner. Och figurerna i den nya
romanen äro först och sist sedda och belysta i den
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
