Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
studier vidare. Nästa volym kallas Hotell
Korsakow." Man drar en suck av lättnad, för
det fundament som författaren har murat upp
är inte avsett att bära en enda volym, dess
massivitet tål säkert trycket av både två och
tre. Det är till den grad kraftigt att läsaren
känner en viss otålighet innan själva
berättelsen börjar. Det är en freskomålning från
akademiskt liv av anno dazumal, det vill säga
för trettio år sedan, och rummet är Lund. För
äldre lundensiska akademiker bör
konfrontationen med denna miljö verka som ett
gammalt hattmode: man blir smått rörd, man drar
på munnen och man är glad att "den gamla
goda tiden" definitivt är ur världen. Att det
ligger två, eller nära två, världskrig mellan
den tiden och nuet får man rätt klart för sig.
Anmälaren erkänner att han inte ens med
lämplig bruksanvisning kan förstå att Sam
Ask var en lustig person. Hans kvickheter är
mestadels poänglösa som nattståndet öl. På
krogarnas röda schaggsoffor satt
bildningshögfärdiga, uppblåsta och buttiga små gluntar
och lekte Nietzsche. De levde i en tjusande
idyll och livnärde sig på inbördes beundran
och fiffiga växeltransaktioner. På bordet
framför dem stod en punschhink, i deras mun satt
en cigarr. Det är en olustig tid och en olustig
miljö. Men det är inte författarens fel att de
var sådana. Man kan nog märka på hans
tonfall att han inte är precis nöjd med dem.
Dessa "original" som levde på den tiden
brukade häkta av butiksskyltar och "slå molokar
på käften", som termen lyder. En brackig,
fantasilös och infantil sport. Albert Engström
har varit framme och med förtjusning skrivit
om det. Glaskrossning och skändande av
kypare och servitriser hörde visst också till
ritualen. Och efter nio halvor punsch och ett
par helor visky lyckades ett gäng tillsammans
värpa en kvickhet som sedan vårdades likt en
helgonrelik.
In i denna idylliska limbus kommer den
unge Herman Lange, son till J. P. Lange
i Gyllevad. Gossen skall studera juridik. Men
det blir förstås inte så mycket juridik. Det
blir trassel och tråkigheter, han råkar stöta
sig med sin far, som är en inbunden och
träaktig pedant, han får dåliga affärer och till
sist hamnar han i en kärlekshistoria. Bokens
sista hälft handlar om denna kärlekshistoria.
Det är naturligtvis farligt att skriva
kärlekshistorier, eftersom Guy de Maupassant,
Tolstoy och Flaubert en gång i tiden också
roade sig med det. Det skall övernaturlig
talang, för att inte säga geni till sådant om
man ska kunna avvinna temat en droppe nytt.
Den talangen har inte Fritiof Nilsson Piraten.
Han berättar bra, han har ett fint och säkert
handlag, det blir sprött, förnämt och
trovärdigt, men de stora vingsvepen ser man
ingenting av. Man kan kalla hans historia för
sympatisk, trevlig, underhållande. Den är ett gott,
ambitiöst ytarbete, men han förmår inte stiga
ned i de kusliga, otillåtna och farliga skikten.
Hjälten är nitton och precis så grön som en
nitton års svensk pojke är i allmänhet (såvida
han inte är helt och hållet uppvuxen på
landet). Han kommer från en ombonad och
korrekt miljö och vet alltså så gott som intet om
livet. Han är i det närmaste väluppfostrad.
Överhuvudtaget är han en hygglig och trevlig
pojke. Han kan, liksom författaren, berätta
historier, hitta på drastiska epitet och finna
träffande bilder. Hjältinnan är fem år äldre
och gift med en skandalhungrig buffel som
gärna spelar biljard (det spelas mycket
biljard i boken). På sid. 252 börjar läsaren
ana att det drar ihop sig till ett allvarligt
triangeldrama, men så blir inte fallet. Och
detta är bokens stora förtjänst. Ända till slutet
förblir kärleken mellan de båda unga fin
och anständig. De promenerar i stadsparkens
skyddande kvällsmörker, de växlar en och
annan kyss, de skriver ett och annat brev.
Men man måste understryka att den patetiska
historien är fint berättad. Författaren trampar
inte ned sig i oestetiska griserier. Tonen är
den bildade människans, med bildning taget
i djupare mening än läskunnighet och yttre
polityr. Men detta är också bokens svaghet,
för det finns många verkligt bildade
människor som inte är författare . .. Jag tror att
jag kommer sanningen nära om jag säger att
författaren i denna bok är för ängslig. Det är
en liten -hake som sitter där och spärrar hela
tiden. Man ville att han skulle sjunga ut bättre.
Han berättar anekdoter, fångar glimtar av
människor, målar porträtt (med många konkreta
och roande detaljer för övrigt), det är den
muntlige berättarens metod att underhålla ett
intimt sällskap, i vilket också ingår damer.
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
