Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gäller, att kärleken inställer sig lika snabbt som
i amerikanska dussinfilmer eller i
veckopressens sanna berättelser. Denna kärlek vid första
ögonkastet skulle inte göra ett lika befängt
intryck, om det bara vore frågan om ungt folk
eller om en rent fysisk attraktion. Men det rör
sig tvärtom även om mogna människor och
om förandligade och fördjupade känslor! Och
den inbördes konversation som föres av dessa
par kan stundom bli något högst förbluffande
i fråga om onatur och förkonstling. Det hör
ihop med en annan egendomlighet hos Bengt
Nyströms människor: de gå ständigt omkring
och bikta sig, de sätta alltid varandra på
understol och tänka högt om och till varandra,
och de förefalla att sakna all naturlig takt och
känsloblyghet. Detta underliga fenomen av
sanningssägande i tid och otid kan granskaren
endast förklara så, att den som överallt talar
är författaren själv, centrallyrikern, för vilken
den personliga bikten är den naturliga
uttrycksformen men som glömmer bort, att
romanförfattarens ärende är ett helt annat.
Kanske ha också vissa moderna sedvänjor av
så kallad delgivning spelat in.
Men det faktum, att bokens figurer alltför
mycket likna författaren, innebär redan, att
de alltför mycket likna varandra. De göra det
också på annat sätt. Dessa människor kunna
svära och förgå sig, de kunna fela, visa
svagheter och förstockelse, men till sist ordnar
ändå allting upp sig, och de framstå
undantagslöst som de hyggliga, redbara, gudfruktiga
och genompräktiga varelser de innerst äro och
alltid varit. Det finns inga riktiga skuggor och
dagrar i denna värld, ingen misslyckas eller
går under, allt blir till sist klarhet, förtroende,
ryggrad, arbetsglädje, trygghet och kärlek —
per aspera ad astra! Även i övrigt äro
figurerna alltför litet individualiserade, de äro
lika till förväxling och verka närmast som
obetydligt varierade projektioner av en
önskedröm hos författaren. Holger Ahlenius
GUNHILD JONASSON: Se till mig som liten
är. Bonniers 1943. 8:50.
Det är en tvetydig och skum värld som
rullas upp i Gunhild Jonassons debutroman
"Se till mig som liten är" om ett vinddrivet
barn. Maj-Britt, en tänkande, allvarsam
tio-åring, som fört en flackande tillvaro på olika
anstalter, blir plötsligt ryckt ur ett vänligt
fosterhems trygga atmosfär och placerad hos
sin mor, som är en femme fatale ur
Stockholms halvvärld. Handlingen är förlagd till
1920-talets Stockholm, men både talesätt, miljö
och stämning verkar höra till en äldre tid.
Kanske halwärlden är särskilt konservativ,
håller sig med en yttre anständighets
förlegade attribut? — Också en tillvaro som
denna är i hög grad värd att belysas i
litteraturen, men det bör då ske med mer förmåga
att vraka och välja än vad Gunhild Jonasson
tyvärr besitter. Fakta i boken verkar nog
trovärdiga och är kanske upplevda och
författarinnans indignation och medkänsla säkert äkta,
men alltsammans blir för omständligt och
blackt och det finns ingen förmåga att skilja
på smått och stort, så att vissa scener
framstår som viktiga till sin innebörd.
Författarinnan förmår inte hålla isär olika synpunkter:
berättarens och den skildrades. När lilla
Maj-Britt traskar omkring och tänker är det delvis
en tant som tänker åt henne. Den moderna
litteraturen har dock lärt sig att känsligare
återge indirekt tal och tänkespråk. Ställer man
inga strängare litterära krav kan naturligtvis
"Se till mig som liten är" läsas som en
konstlös och patetisk berättelse — med lyckligt
slut — om en bitter barndom.
Margit Abenius
INGRID PÅHLMAN: Malla Dunkelberg och
kärleken. Medéns 1943. 10:—.
En skenbart surdygdig gammal postfrökens
verkliga existens bakom fasaden har Ingrid
Påhlman skildrat i en roman, som är skriven
på valhänt normalprosa och uttänjd som en
gummisnodd, men som inte saknar
psykologiska förtjänster. Föreningen av romantisk
kärlekslängtan och sippt pryderi, bådadera
betingade av sekelskiftets konventioner, har
författarinnan fått fram ganska bra, likaså
bundenheten vid fadern, en hustyrann från
anno dazumal av allra värsta sorten. Däremot
äro den senkomna kärleksupplevelsen med den
österrikiske ingenjören och den lycka som
följer med adoptionen av dennes barn mer än
lovligt jolmiga inslag i boken. Men man
accepterar figuren; författarinnan har förstått denna
av livet missgynnade stackars varelse inifrån,
och episoderna med den lilla styvsysterns död
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
