Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Duger kvinnor ej till
recensenter?
Nej, säger Henning Kehler i en deklaration
om "Boganmeldelse og Kritik" som inleder
novembernumret av Bogrevyen. En avgörande
betingelse för att vara en god bokanmälare är
att sätta sig över personliga och privata
hänsyn och det förmår inte kvinnan, anser herr
Kehler. "Ingen kvinna har ännu skaffat sig
ett namn som kritiker, och bokrecenserandet
är ett av de få yrken som mannen fått lov att
behålla för egen räkning. Det är ett
förhållande som endast kan förtryta den mest stupida
förfäktare av könens likställighet. Det är
kvinnans utpräglade benägenhet att sätta personen
över saken som gör världen värd att leva i för
diktare."
Vad säger nu våra damer om detta?
Antagligen protesterar de indignerat, och därvid är
de i sin fulla rätt. Herr Kehlers lilla reflexion
må ha fog för sig i Danmark — man erinrar
sig verkligen inte ha hört talas om någon
kvinnlig dansk kritiker av betydelse — men
den flyktigaste utblick åt andra håll visar att
påpekandet är roligare än det är sant.
England har åtminstone haft två utmärkta
kvinnliga kritiker sedan kvinnans emancipation
överhuvudtaget möjliggjorde hennes
framträdande vid sidan om mannen på detta område:
Alice Meynell och Virginia Woolf. I Amerika
är damerna flitiga recensenter och även om
inte någon av dem förvärvat sig
internationellt rykte så är det dock omöjligt att finna
de av kvinnor skrivna recensionerna särskilt
partiska eller affeklbundna. I Frankrike och
Tyskland blir det kanske svårare att leta fram
goda kvinnliga recensenter, där har den
manliga hegemonien varit målmedvetnare än i de
anglosachsiska länderna. Men i Sverige strålar
åtminstone ett namn med klar glans, Klara
Johansons. Och även om de recensioner som
skrivs av till exempel Hagar Olsson, Margit
Abenius och Annie Löf stedt röjer ett kvinnligt
intellekt, så inte yttrar det sig i oförmåga att
sätta sak över person. Snarare är motsatsen
ett faktum. Sanningslidelse, känslig inlevelse
och lyhördhet för personligheten (men inte
personen) bakom orden kännetecknar vår
kvinnliga kritik, när den är som bäst.
Annars innehåller Kehlers artikel flera
utmärkta, typiskt kehlerska formuleringar. T. ex.:
"De obehagligaste böckerna för en anmälare
är inte de dåliga. De kan ibland vara roliga
eller kuriösa på sitt eget ofrivilliga sätt. Deri
stora plågan är de halvdåliga. Och av dem
finns det tyvärr mest. Det är svårt att vara
bokanmälare och bevara tron på att utrotandet
av analfabetismen i ett land är ett andligt och
konstnärligt framsteg."
Bokförläggarna jubilerar
1943 har varit ett remarkabelt jubileumsår
för bokens folk. Tidigare under året har
författarnas, boktryckarnas och bokhandlarnas
föreningar firat femtioårsjubileum och den
4 december kunde bokförläggarföreningen fira
hundraårsminnet av sitt instiftande. Det skedde
vid en fest i Stadshuset, varvid bl. a. Bertil
Malmberg föredrog en i detta nummer av
BLM avtryckt dikt. Jubileet ägde rum vid
en läglig tidpunkt, då julbokfloden nått sitt
högvattensmärke och boken stod i centrum
för intresset. Det bohövs bara en blick i
tidningarna eller i boklådsfönstren dessa dagar
för att det skall stå klart vilken oerhört
betydelsefull roll bokförläggaren spelar i
landets andliga liv. Innan alla dessa böcker nått
kritiken och allmänheten har de passerat
bokförlagens skärseld. Det är där den första
sovringen av litteraturen äger rum. Den kritiskt
kulturuppbyggande sidan av bokförläggärnas
verksamhet har nog i allmänhet kommit i
skymundan för den affärsmässiga. Bokförläggarnà blir
gärna ihågkomna för sina misstag och för sina
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
