Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SAROYAN
EN FAMILJ
PÅ TRE PERSONER
BARNET
Hennes pappa stod vid staketet och pratade
med grannen, herr Hickman med det sorgsna
runda ansiktet och det snabba, skojiga
skrattet, som var som om små fåglar kastade sig ut
ur en rosenbuske, en liten fågel för varje ha.
Hon såg sin pappa sträcka på sig så att
han blev längre, mera längre än herr
Hickman än i vanliga fall. Hon såg honom titta
ner på grannens förbryllade ansikte, leende
(hennes pappa leende) på ett sätt som hon
kände inte var hövligt.
Herr Hickman var förstås inte lika fin som
hennes pappa, men han var snäll, och arbetade
han kanske inte så stillsamt i sin trädgård
varenda söndag från morgon till kväll? Grävde
i jorden eller vattnade träden och blommorna,
bara fanns där väldigt stillsam, så att hon
kunde skymta hans lilla gestalt mellan
staketspjälorna, alltid stillsamt sysselsatt, inte i
kyrkan som hans fru, som var mycket religiös, sa
mamma, nästan i mesta laget, men det kanske
hade sina orsaker. Hon kom ihåg hur mamma
såg på pappa över bordet. Mycket, mycket
religiös: en mager liten kvinna med fnasig
näsa och röda händer.
Hon satt i gungan utan att gunga och så
reste hon sig och ställde sig på gungbrädet
för att kunna se sin pappa och herr Hickman
bättre. Söndagsförmiddagssamtal, fru
Hickman i kyrkan, hennes man i trädgården. Det
var Gud. Söndag: den dag då allting slutade
upp och Gud började. Man kunde känna Guds
tystnad runtomkring, och man kunde känna
värmen av solen, söndagssolen.
Hennes pappa var en intellektuell; det var
något annat än vad herr Hickman var; herr
Hickman var bara en liten herre, som bodde
stillsamt med sin fru och inga barn, nej, inga
barn. Han talade inte så fint som pappa, men
han arbetade så väldigt trevligt i trädgården
på söndagarna. Det var väldigt tråkigt, om
det var så, att fru Hickman gick till kyrkan
utan sin man, därför att de inte hade några
barn, om det nu var så, och det måste det väl
vara.
Hon såg aldrig fru Hickman tillsammans
med herr Hickman i trädgården; det kanske
var därför — kanske.
Hon började gunga, hon såg marken och
huset som hon bodde i och fru Hickmans hus
(hon tänkte alltid på det som fru Hickmans
— trädgården var herr Hickmans) komma
framåt emot sig, vikande undan för gungans
rörelse, och sedan sjunka bakåt igen, framåt
igen och bakåt igen, och själv rörde hon sig
med gungan och såg allting på det sättet, kom-
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
