Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - I. E. A. Karlfeldt: Sång efter skördeanden - II. Harry Martinson: Museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTTOLKNINGAR
del av sina dikter i munnen på en originell
figur som Fridolin, för vilken det var
alldeles naturligt att låta "herrskapsvers" och
"allmogelåt" flyta ihop.
Men eftersom Fridolin inte helt och fullt hör
till någon samhällsklass, har typen kommit att
sakna allmängiltighet, och det är inte utan
att folkligheten i "Sång efter skördeanden"
mera blivit kostym än innehåll. Artistiskt sett
är emellertid dikten ytterst skicklig. Det gäller
inte minst slutet. Mannen, som vid dansens
slut lyfter den unga kvinnan, så att hon
avtecknar sig mot den rödgula höstmånen, är
en effektfull silhuett, som stannar på vår
näthinna. Det sista ordet i dikten, den djärva
bilden av månen som en kastrull, kommer
oväntat och skojar bort all den sentimentalitet,
som legat på lur, och samtidigt är det ju
alldeles stilenligt: blankskurad koppar — lantlig
festivitet.
II
Harry Martinson
MUSEET
Först sågo vi hembygdsmuséets monter,
krinoliner som väldiga getingbon
och knarrande trappor
och betsel från Isdal. —
Så gingo vi ut och mötte
med en sorts plötslig klarhet två ting:
Den uråldriga ädla hundlokan
och högspänningsledningen
som visslade över näckrosviken.
(Spektrum, 1932.)
Harry Martinsons dikt "Museet" är en
ytterligt kort, enkel, osmyckad och naken
beskrivning av en enkel, omedelbar, föga märklig
upplevelse, som nästan vem som helst kan ha
haft då han från ett av våra oansenliga
hembygdsmuseer träder ut i det fria. De flesta
som i början av 1930-talet läste dikten för
första gången — den publicerades i tidskriften
Spektrum 1932 — tyckte nog, att den
knappast kunde räknas som poesi och att den även
som prosa betraktad innehöll mycket
ointressanta upplysningar. Samtidigt kände man vagt,
att slutraderna inte var skrivna av vem som
helst: det är något friskt och klarögt i skal-
dens sätt att se på den gamla välkända
hundlokan, och det ligger något ärligt och retsamt
eggande i att han låter högspänningsledningen,
en industriprodukt som brukar anses förfula
naturen, sträcka sig över näckrosviken, den
erkänt poetiska idyllen.
Den lilla dikten är emellertid innehållsrikare
och intressantare än den i förstone kan tyckas.
Den vill symboliskt ge uttryck åt en ny
generations livsinställning. "De fem unga", som med
buller och bång gjorde sitt intåg i den svenska
litteraturen omkring år 1930, ville göra upp
räkningen med det konventionella och
förlegade både i fråga om livskänsla och konst-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
