Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - IV. Gunnar Ekelöf: Fossil inskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTTOLKNINGAR
inriktat sig på att studera sådana tillstånd,
där impulserna från det undermedvetna såvitt
möjligt kan avläsas, innan de utsatts för det
medvetna jagets censur. Detta kan ske i de
primitiva folkens konst och myter, i våra
nattliga drömmar och i de sinnessjukas fantasier.
Den expressionistiska konstriktningen, som
ju så direkt som möjligt vill uttrycka inre,
elementära själstillstånd, har redan från
början hämtat många uppslag och uttrycksformer
från de nämnda områdena. Surrealismen, som
väl bör betraktas som en nyare gren av
expressionismen, har på grundvalen av
psykoanalysens uppfattning om själslivet byggt en hel
estetisk teori. Den gör gällande, att den konst,
som har förmågan att skänka oss den djupaste
befrielsen, måste vara den som kommer till,
när konstnären — efter att ha kopplat loss
från alla medvetna avsikter och föresatser
—-fritt och ohämmat, utan att bekymra sig om
skönhet, moral, logik och komposition, så
troget som möjligt återger de bilder och
föreställningar, som störtar genom hans själ. En
sådan konst blir alls inte nödvändigt vacker,
men den blir innebördsrik som våra drömmar
är det, och den skänker samma utlösning
som de.
"Fossil inskrift" är till hela sin typ en
surrealistisk dikt. Men den är ytterst egenartad
såtillvida, att den surrealistiska tekniken här
är realistiskt motiverad, i det att ju dikten
samtidigt avser att återge något faktiskt, den
sjuke Hills föreställningsvärld. Den kan alltså
bedömas efter den trohet med vilken den
skildrar sitt ämne, men sin konstnärliga
verkan vill den naturligtvis uppnå oberoende av
vad läsaren till äventyrs vet om Hill.
För att man skall uppleva dikten som
konstverk fordras enligt surrealisternas anvisningar,
att man kopplar av, försätter sig i ett absolut
passivt tillstånd och utan strävan att
intellektuellt förstå meningen låter intrycken strömma
inpå sig. Detta är dock knappast hela san-
ningen. Liksom konstnärens intellekt och
skönhetssträvan vid diktens tillblivelse säkerligen
varit långt mera verksamma än vad den
surrealistiska teorien vill erkänna, så blir nog
behållningen för läsaren rikast och störst,
om han kan uppleva dikten omväxlande
spontant och med den analyserande
eftertanken.
Från våra drömmar känner vi, att ett och
samma föremål under drömmens förlopp kan
förändra karaktär, bli något annat. I Ekelöfs
dikt är vattnet en boning, ett dunkelt tält, vari
vi befinner oss, ett hemlighetsfullt slott med
blå grottor, kanske inte riktigt någondera,
kanske allt på samma gång — uttrycken
glider, varieras och avlöser varandra.
Synbilderna får inte stanna, inte fixeras,
känsloassociationerna betyder mera än själva
bilderna som i en oavbruten ström rinner förbi
vår blick.
Men bilderna är ej blott bräddade av känsla,
de innehåller också dunkla tankar. Den mörka
skogens slingrande grenverk, ur vilket
viskningar hörs, är plötsligt ett nät av ådror, varur
blodets röst talar. Från det vatten, där
slemmiga ödlor dväljs — vanliga symboler för det
undermedvetnas ogripbara och motbjudande
föreställningar — kommer den livgivande
dryck, som läskar oss. Därför skiljer inte
skalden på ödlornas damm och
vattenhämterskor-nas brunnar utan låter bilderna glida ihop och
uttrycken sammanblandas:
vattenhämterskor-nas damm och ödlornas brunnar.
Från primitiva folks myter känner vi
sådana våldsamt omformande föreställningar som
att solen är en rullande vagn eller en gud i ett
djurs gestalt eller en stridsgud i mänsklig
skepnad, som sänder sina glödande pilar mot
vidunder, människor och boskap. Det är ett
dylikt primitivt sätt att uppleva, som dikten
"Fossil inskrift" försätter oss i. Solen är här
något farligt, en väldig animal kraft, ett rött
lejon. Men den är också livgiverskan, det
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
