Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Geo Widengren: T. E. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEO WIDENGREN
icke kunde läsa ett ord arabiska, icke ens en
sura i koranen. Däremot talade han ett par
arabiska moderna dialekter med stort
ordförråd men, som han själv uppger, med
synnerligen hemmagjord grammatik. Redan före
sin första färd till Syrien och Palestina, som
han företog som ung pojke sommaren 1909,
hade han studerat modern arabiska och dessa
studier fortsatte han i en missionsskola i
Jebail. Egendomligt nog uppger hans lärarinna
i arabiska, att han efter tre månaders studium
var i stånd att läsa, tala och skriva enkel,
vardaglig arabiska. Men till Graves, som i
korrekturet till sin biografi sagt att Lawrence
"läser den klassiska arabiskan i koranen utan
svårighet, skriver Lawrence själv som
korrigerande kommentar "not a blinking word".
I detta fall som i så många andra står
Lawrences egen uppgift i strid med andras. Hur
som helst torde denna Lawrences okunnighet i
koranen verka chockerande för en del lärda
orientalister, som gärna föreställa sig att man
överhuvudtaget icke kan ta ett steg i den
arabisktalande orienten utan att överflöda av
fromma talesätt ur koranen!
Men Lawrence behövde knappast några
yttre hjälpmedel för att förstå och behärska
araberna. Det intryck han gjorde på dem
måste ha varit oerhört starkt. Hans gamle
medarbetare från grävningarna i Karkemish,
där Lawrence gjorde sina lärospån som
arkeolag under Hogarths ledning, säger vid
underrättelsen om hans död: "Jag anses tapper,
den tappraste i min stam. Mitt hjärta är järn,
men hans var stål — När jag vaknar, tänker
jag på honom, och när jag somnar är han
min sista tanke." Också på andra än araber
synes han från början ha verkat med
omedelbar kraft. Young, som minst av allt är någon
blind beundrare av Lawrence, skriver till
exempel: "Jag minns, att jag sade till alla
mina vänner, då jag kom tillbaka till Indien
efter vårt första sammanträffande, att det
fanns en liten man i Karkemisoh, om vilken
man säkert skulle komma att få höra mera en
vacker dag, och det var ingen överraskning
för mig, då han flöt upp, som han gjorde."
Ändå hade Lawrence på intet sätt något
"strongt" i sitt uppträdande. Låt oss höra
vad en av hans män, som tjänstgjorde under
honom i Arabien, har att säga. Det är en av
Englands främsta industrimän i motorbranschen
som för ordet. "Denne nye befälhavare blev
icke sträng och militärisk, han var i själva
verket den allra sista person, som man skulle
vilja jämföra med de uppblåsta
underhuggar-typer, som jag tjänstgjort under. Orderna
hade slungats fram som bössknallar, honnör
hade väntats och vederbörligen mottagits,
befallningar hade åtlytts till bokstaven, men
ofta motsträvigt och ovilligt, men här fanns
en makt, som tycktes behärska själva ens själ,
med ett charmerande bevekande sätt, som
gjorde ens upprorsanda maktlös och
övervann alla envisa idéer." Det var helt naturligt
att Lawrence med denna inställning till det
traditionella militära uppträdandet med stor
och berättigad skepsis betraktade
statofficerarna. Han kunde se ned på yrkesmännen,
ty han slog dem på deras eget område. Detta
gjorde han också till sitt eget, och det är
knappast korrekt att som Lönnroth tala om det
militära facket som ett för honom främmande
verksamhetsområde. Young, som — själv statofficer —
i ogillande ton talar om Lawrences komplex mot
yrkessoldater, erkänner att han som militär ägde
fyra starka sidor, pistolskjutning,
underrättelsetjänst, sprängtjänst och befälsföring. Man
torde lägga märke till de två sista. Lawrence
var helt visst den börne ledaren, det intygas
av alla, och hans förmåga att taga befäl kunde
därför försmå hela den traditionella apparat,
som yrkesmilitärer i alla tider utgivit som
oundgängligen nödvändig. Det är också värt
att observera hur Lawrence genom sin
konsekventa och utomordentligt skickliga använd-
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
