Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
»djupare sammanhang som endast är åtkomliga
för poesien. De symboliska antydningarna i
"Måsen" är mångfaldiga, varje seen har ju
strängt taget en symbolistisk valör, men det är
endast den symbol som anges i dramats namn
som pressas på hela sin innebörd utan att ändå
på minsta vis bli pressad. Hur ger inte
måssymboliken ett spöklikt fladdrande skimmer åt
den seen i slutakten, då Konstantins vinddrivna
och vingbrutna älskade en stormkväll kommer
tillbaka till gården en sista gång, och hur
avslöjande är inte Trigornis replik "Tänk, det
minns jag inte", när han i följande seen står
med den uppstoppade fågeln i sin hand och
inte kan erinra sig episoden när han första
gången såg den skjutna fågeln.
"Måsen" har sitt intresse även som Tjechovs
kommentar till sitt författarskap, som en kvick
och djuplodande utredning av diktandets
villkor. Konstantin och Trigorin är som författare
antipoderna, den ene den upproriske, med sitt
verk evigt otillfredsställde sökaren, den andre
en habil fäsör som går den lättframkomligaste
vägen till framgången. Men det ligger inte för
Tjechov att moralisera ens när han talar om
sitt yrke. Den unge himlastormaren upphöjs
inte till något geni, och hans diktande blir till
slut inte något annat än några sönderrivna
manuskriptblad. Trigorin å sin sida görs visst
inte till någon föraktlig typ, han är egentligen
den mest tragiske av de två, ty han är
fullständigt medveten om att han ehuru besatt av
ska-pandets demon aldrig skall kunna nå längre än
till halvmesyrer.
För att tolka Tjechov krävs ett ensemblespel
som endast en liten teater med en väl
sammansvetsad, hängiven skådespelartrupp under en
konstnärligt målmedveten ledning kan skänka.
Nya Teatern äger dessa förutsättningar,
framför allt den goda viljan, och dess framförande
av "Måsen" lyckades trots en och annan
teknisk brist ge full illusion och skapa den
speciella tjechovstämningen. Det var litet tveksamt
i början, den utomordentligt tacksamma
spelöppningen med sitt trolska sceneri, en seen
i scenen inramad av parkens gamla träd och
mot fonden av ett melankoliskt sjölandskap
med dimmor och månsken, tedde sig väl torftig
och skapade inte från första stund den
sammanbindande atmosfären. Den starka
sidbelysningen framkallade också för skarpa slagskug-
gor, i vilka figurerna stundtals uppslukades. Då
hade dekoratören lyckats betydligt bättre med
de två sista akternas interiör. Typkarakteristiken
var emellertid från regissörens sida alldeles
övertygande och skådespelarnas insatser utmärkta
i alla bärande roller. Som det anstår ett
ensemblespel triumferade ingen på de övrigas
bekostnad. Att man särskilt fäste sig vid Bengt
Ekerots Konstantin Treplov berodde på att det
här var fråga om ett verkligt genombrott för en
ung skådespelare, som hittills mest fått visa sin
begåvning i extremt färgade småroller. Den
förvandling som Konstantin genomgår mellan de
tre första akterna och den sista från sårbar,
öppen ungdomlighet till manligt behärskad,
inkapslad bitterhet åskådliggjordes av Ekerot på
ett sätt som väl förtjänar att nämnas mästerligt.
Gunn Wallgren som den andra av de olyckliga
ungdomarna gav sig åt rollen med all den
spontana hängivenhet hon är mäktig.
Virtuositet är döden för bägge dessa roller, men den
klär det äldre kärleksparet Trigorin och Irina
Arkadina. Gunnar Sjöberg lade här en ny
utsökt tjechovtolkning till sin föregående i "Onkel
Vanja" — särskilt beundrade man honom i den
långa första monologen med flickan — och
Karin Kavli spelade med glänsande intelligens
skådespelerskan, den enda figur i detta
förtappade människogalleri som Tjechov skildrat
helt utan aktning och medlidande. Den
anmärkningsvärt normale läkaren, som med
professionell tålmodighet väntar livet ur sin gamle stofile
patient — det bästa man någonsin sett Törd
Stål åstadkomma! — återgavs också ypperligt
av Gunnar Björnstrand, även om han var för
ung till utseendet. Som godsförvaltaren och
hans dotter såg man med nöje Magnus Kesster
och Sif Ruud. Georg Svensson
Film
Ordet. Gustaf Molander. Svensk Filmindustri.
Det är Kaj Munks drama, som ligger till
grund för denna stort upplagda film, som må
betecknas som ett av de mest ambitiösa och
även mest intressanta missgrepp vår inhemska
filmproduktion gjort sig skyldig till under den
nuvarande storhetstiden.
Missgreppet ligger i sakens egen natur. Pjäsen,
som spelar bland religiösa bönder i Danmark,
handlar om den kristna tron. Den unge bond-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
