Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ning Sophia, se ett slags reaktion mot det
katolska väsendet från den franska tiden på
Stockholms slott?
En del smärre inadvertenser må här slutligen
anmärkas. "Franska fous" på sid. 22 bör
ersättas med "franska fan", på sid. 202 skall det
stå "crétin" i stället för "gratin", Fredrik
Vilhelm III av Preussen var säkerligen aldrig så
avogt stämd mot ett äktenskap mellan en av
sina döttrar och kronprins Oscar som
författaren vill göra gällande i sitt tredje kapitel, och
slutligen får nog skildringen av Josephines
förhållande till den gamla prinsessan Sofia
Albertina, "släpet från den gustavianska eran", kallas
en frihandsteckning utan motsvarighet i
verkligheten.
Men allt detta är småsaker. Anders
Lunde-becks romanbiografi över drottning Josephine
intar en särplats i vår kungliga biografiska
litteratur, och det är med gripenhet man läser
dess sista sidor, där framställningen höjer sig
till verklig konst. C. F. Palmstierna
Ett naturligt mirakel
Aldous Huxley: Konsten att se. Översättning
av Vanja Lantz. Wahlström &
Widstrand 1943. 7:50.
De närsyntas och de långsyntas världsbilder
är sinsemellan mycket olika, varför personer
ur de olika kategorierna gjorde rätt i att
i vissa livets skiften slå följe för att
ömsesidigt stödja och komplettera varandra. I skog
och mark till exempel kan ingen vara tryggare
i sin trånga värld än den närsynta, där hon
sjunker ner vid sin tuva och ömt betraktar
mossans sinnrika mönster eller färgernas
förtoningar runtomkring. De björnar, elaka kor
och illasinnade stigmän som dväljes i
omgivningen finns iu egentligen inte till, eftersom
hon inte ser dem. De oroar henne så mycket
mindre som den långsynte nästan alltid av
naturlig instinkt placerar sig på en höjd strax
i närheten, där han med skarpa, spejande
blickar ser ut över nejden för att med kraftiga
hoanden varsko vid fara. I andra, mer
trafikerade och mekaniska omgivningar, är däremot
den närsynta utsatt för betydligt tätare chocker
än den långsynte. Där bör den långsynte följ-
aktligen helst gå två steg före, diskret
påpekande människor, lämpliga att hälsas på,
bilsignaler samt tågs nummer och
avgångstider. Det är först i sällskapslivet, det stora
och brusande, som den närsynta är verkligt
hjälplös och utlämnad, oförmögen som hon
är att på avstånd, genom minspelet, urskilja
vän från fiende. Där blir hennes rörelser
osäkra, hennes röst gärna dämpad, för man
talar inte hårt och käckt till dimbilder.
Kort sagt: de närsyntas värld är på en
gång tryggare och chockfylldare än de
långsyntas. Vissa konstitutionella drag tycks
förena de närsynta, såsom intellektuell läggning
och inåtvändhet, sällskapsskygghet och rädsla,
inte bara för praktiska sysslor utan också för
praktiska problem. De översynta å sin sida
lär besväras av karakteristiska illamåenden
och lätt gripas av olust inför intellektuella
mödor. Om det är synfelet som framkallar
egenskaperna eller egenskaperna som betingar
synfelet är kanske svårt att avgöra, men
förmodligen föreligger här en växelverkan. Och
denna växelverkan kan hårdna till en circulus
vitiosus, en trollcirkel av detta slag som
människor så ofta råkar in i, där lytet påverkar
sinnet och sinnets förstämdhet återverkar på
lytet — med vanmakt och kramp som följd.
Allvarligare besvär än en lindrig närsynthet
eller åldersbetingad översynthet var det som
drev Aldous Huxley att skriva en bok om
"Konsten att se". Författaren — som efter
att i ungdomen ha varit blind i aderton
månader och sedan kunnat se bara med hjälp av
ytterst starka glasögon — hotades för några
år sedan av total blindhet. Han kastade sina
glasögon och lärde sig se efter en modern
metod, med resultat att synförmågan på två
månader fördubblades. Intet under att han
har velat lära ut konsten åt olyckskamrater.
"Undvik om möjligt att själv bli uttråkad
och att tråka ut andra", lyder en av
författarens maximer för de synsvaga, och i sin
framställning, som är ytterst klar och
medryckande, har han följt den. Största delen av
Huxleys bok upptas av övningar i konsten att
se, de flesta mycket enkla och möjliga för
den intresserade att praktisera själv. Men där
finns också annat. Man bevittnar först ett
spänstigt angrepp på Fördomen i den medi-
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
