Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
well-forskarnas avvikande meningar om den
märklige mannen, men han låter därvid
framskymta, att han finner den av Carlyle och på
sitt sätt av svensken Hans Forssell genomförda
glorifieringen av Cromwell berättigad. Den
föregående skildringen är i stort sett lagd så
att kritiken mot Cromwell avvisas som
oberättigad och hans förtjänster på alla sätt
framhävs.
Ingen människa bestrider mannens militära
geni, hans härskargåvor, hans politiska
skarpsyn. Men hans grymhet, hans religiösa
fanatism, hans teokratiska idéer gör honom
främmande och svårbegriplig för ett modernt sinne.
Det är historikerns uppgift att förstå även de
svårbegripliga personligheterna, men han är
inte tvungen att göra propaganda för dem.
Carlyles fruktansvärda slutord om Cromwells
massakrer på Irland, "a handsome speil of
work", ger mindre upplysning om
lordpro-tektorns personlighet än om den konservative
historikerns lust att söka sak med sin tids
humanitära strävanden.
Det är sant, att Cromwell lyckades med allt
vad han företog sig, att han — som Hans
Forssell uttryckte det — både fostrade en
revolution och skördade dess frukter. Men det
är också sant, att endast en del av hans verk
blev bestående. Det puritanska bigotteriet blev,
gudskelov, inte varaktigt statsreligion i det
fria England, monarkien återupprättades, och
Cromwells ivriga försök att vrida in sitt lands
författningsutveckling på nya banor föll platt
till marken. Hans energiskt fasthållna beslut
att införa en rigid författning i sitt land
framstår som en egendomligt oengelsk parentes
i den oskrivna konstitutionens land och ger
säregen belysning åt Gardiners egendomliga
karakteristik av honom som "den mest typiske
engelsmannen". Hans irländska politik slutligen
löste problemen endast för stunden och lade
grunden till det grova vanstyre, som senare
gång på gång drev irländarna till revolt. — Ett
framhävande av dessa begränsningar i
Cromwells storhet är oumbärligt i utförlig skildring
av hans gärning.
Ett litet fel har insmugit sig på sid. 128.
Det står där, att Barebones-parlamentet
öppnades den 6 juli 1650. Det borde ha stått 1653.
Åke Thulstrup
Ett stycke teaterhistoria
Gustaf Collijn: Intiman. Historien om en
teater. Wahlström & Widstrand
1943. 12:50.
När herrskapet Eklunds Komediteater vid
Engelbrektsplan för ett par år sedan fick
lämna plats åt en biogi af avklipptes den sista
förbindelsen med en förnäm tradition i svenskt
teaterliv. Den ursprungliga brytningen skedde
redan 1921 då Dramaten övertog den lokal
som tidigare hyst Intima teatern under
ledning av Gustaf Collijn.
Rottrådarna i denna tradition går tillbaka
till den teater av samma namn som
grundades 1907 av August Falck vid Norra
Ban-torget för att rr.mföra Strindbergs dramatik
under den långa tid då denne var nästan
bojkottad av den officiella kritiken och utestängd
från scenen. Den perioden har Falck skildrat
i sitt intressanta arbete "Fem år med
Strindberg". Nu har Gustaf Collijn tagit vid och i en
diger volym berättat om den nya Intimans
öden under tiden 1910—21. De båca böckerna
utgör tillsammans ett monument över en
ärorik period i den svenska scenens historia, en
källa till minnesgod tacksamhet för dem som
fick vara med och ett ovärderligt
kunskapsstoff för en yngre generation.
Falck var från början med när den nya
teatern startades och han döljer i sin bok
ingalunda att brytningen skedde under föga
vänskapliga former. Den saken går Collijn
förbi med ganska lätt hand och det lär väl
vara ganska svårt att numera bilda sig en
objektiv uppfattning av händelseförloppet. Men
en av Falcks förebråelser får efter den nya
boken betraktas som vederlagd, nämligen att
den nya teatern så gott som uteslutande skulle
ha spelat verk av vänner och
kotterikamrater. Repertoaren finns det sannerligen
ingenting att klaga på. Klassikerna hade sin givna
hedersplats; föreställningar som Shakespeares
"Richard III", Holbergs "Den politiske
kann-stöparen", Moliéres "Den inbillningssjuke"
eller Ibsens "Byggmästare Solness" vann
kritikens enstämmiga bifall och teatern lyckades
trots alla bekymrade spådomar med att bära
fram Wessels "Kärlek utan strumpor" till full
seger inför en modern publik. En annan
räddningsbragd var Strindbergs "Gustav III",
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
