Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
år efter boerkrigets slut återfinner vi Mossberg
på Balkan, ivrigt sysselsatt med att följa de
serbiska, bulgariska, grekiska och montenegrinska
arméernas operationer mot turkarna. Det första
världskriget hade han tillfälle att studera som
militärattaché i London. Mossbergs skildringar
av dessa upplevelser återgår tydligen i mycket
stor utsträckning på samtida anteckningar.
Om det intressanta avsnitt av krigshistorien,
som Mossberg sålunda har haft ypperliga
tillfällen att studera, berättar han först och främst
som fackman. Han har ansett det vara sin
uppgift att klargöra de militära lärdomar, som de
tre krigen har gett. De brister, som utmärkte
den brittiska krigföringen under boerkrigets
första skede, är välkända. Mossberg trycker
särskilt på krigsledningens oförmåga att snabbt
utexperimentera en för förhållandena lämpad
ny organisationsform. I detta sammanhang
avslöjar han de tyska påståendena, att den
brittiska krigföringen skulle ha varit särskilt brutal,
som rena dikten. Boerkriget var "ett
gentlemännens krig", skriver han: de
koncentrationsläger, i vilka britterna förde samman
stridsområdets civilbefolkning, hade inte ett
avskräckande utan ett humant syfte — och likväl
påtalade den politiska oppositionen hemma i
England ilsket förfarandet. Den upprörda
opinionen hindrade till och med överbefälhavaren,
fältmarskalk Roberts, att låta fysiljera spioner
och förrädare. Tiderna har förvisso förändrats.
Eller förhåller det sig kanske rentav så att skilda
folk för krig på skilda sätt?
Tyngdpunkten i Mossbergs skildring av det
första världskriget torde ligga i vad han skriver
om det brittiska flygets utveckling. Vi erinras
om att det brittiska flyget vid det förra krigets
slut intog den främsta platsen såväl i fråga om
organisation som numerär och kvalitet. Det blev
Mossbergs uppgift att för sina överordnade i
Stockholm klargöra flygets tilltagande militära
betydelse samt att berätta vad han hade
inhämtat om det brittiska flygets organisation och
stridsvärde. 1926 utnämnd till flygattaché i
London fick han tillfälle att under åtta år
koncentrera sig på denna uppgift. Mossbergs
synpunkter — främst hans hävdande av kravet på
ett fullt fristående flygvapen — mötte därvid
opposition, särskilt från flottan. Om de debatter,
som härflöt ur denna konflikt, berättar
författaren på ett tämligen dämpat sätt. Genom att ge
sin bok undertiteln "Krig i fred" har han
emellertid antytt, att kampen för flyget på sin tid
upptog honom helt, och man får väl nu efteråt
säga, att utvecklingen har gett honom rätt.
Mossbergs ställning som svensk militärattaché
i London under det första världskriget var inte
odelat angenäm. Engelsmännen betraktade det
officiella Sverige som ohjälpligt tyskbitet, och
de hade sina skäl. Särskilt inom officerskretsar
var tyskeriet på den tiden av allt att döma
synnerligen utbrett. Tyskland var den stora
auktoriteten i allt som rörde militärväsendet —
liksom Frankrike hade varit före Sedan. När
Mossberg i december 1914 före avresan till London
gjorde sin avskedsuppvaktning hos dåvarande
lantförsvarsministern, general Mörcke, uttryckte
denne sin förvåning över att Mossberg
överhuvudtaget fann det lönt att resa över till
England. Ministern var nämligen övertygad om att
kriget skulle vara över på tre månader.
Luxburg-affären sammankopplas av Mossberg
med den brittiska reaktionen mot de officiella
svenska kretsarnas kända tyskinställning. Den
brittiska regeringen kände till den tyska chiffern
och hade därför under flera år kunnat läsa de
tyska telegram till Buenos Aires, som den
svenska regeringen befordrade över brittiska
kablar. Det två år gamla Luxburg-telegrammets
offentliggörande en vecka före
andrakammar-valet i september 1917 skulle alltså ha haft till
syfte uteslutande att påverka det svenska valet
till förmån för de ententevänliga
vänsterpartierna. Valet blev visserligen en seger för
liberaler och socialdemokrater, men Mossberg tror
inte, att rabaldret i London-pressen i högre
grad bidrog till resultatet. Det låg i sakens
natur, att det tarvliga sensationsbladet Daily
Mail skulle gå i spetsen för hetsen mot Sverige.
Om stämningen i London under det första
världskriget har författaren åtskilligt av intresse
att berätta. Hans skildring av den brittiska
krigspropagandan kan dock tyvärr ge anledning
till missförstånd, då den som hållhake för
presskampanjen mot Tyskland endast anger Edith
Cavells avrättning samt vissa flagrant orimliga
påståenden som att tyskarna gjorde stearin av
lik. Edith Cavells avrättning kan nog inte
stämplas som ett oomtvistligt folkrättsbrott. Vad
som allra mest påverkade den förnuftiga
brittiska opinionen var emellertid, såvitt jag har
förstått, den uppenbara folkrättskränkning, som
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
