Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
styrka och svaghet. Som europeisk humanist
i Jakob Burckhardts och Thomas Manns anda
måste man dock vara medveten om att den
som erkänner makten som historiens
ledstjärna därmed också berövar sig rätten att
förkasta och vederlägga nationalsocialismens
krassa och förkastliga maktlära.
Erich Wittenberg
Vansittart
Lörd Vansittart: Mitt livs lärdomar.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1943. 11:—.
Samma nummer av Times, som meddelade
att Storbritannien var i krig med Tyskland,
innehöll på sin för tongivande brittisk opinion
representativa insändaravdelning ett inlägg av
den välkände författaren A. A. Milne. Denne
gav i sitt brev uttryck åt förhoppningen att
engelsmännen "inte bara nu utan genom alla
krigets fasor skola göra skillnad mellan
nazistregeringen och tyska folket" och att "en
hedervärd fred utan alla straffbestämmelser när som
helst gärna skall ingås med en korporation, som
representerar tyska folket". För var och en, som
med något så när oförvillad blick följt
utvecklingen i Tyskland, och iakttagit hur den
nazistiska våldsregimen under sex års tid blott hade
förmått framkalla ett allt intensivare folkligt
bifall, måste denna inställning ha tett sig
åtskilligt verklighetsfrämmande. Efter 1939 har
så händelsernas egen gång påtvingat nästan alla
Europas folk ett oförglömligt tillfälle att själva
försöka dra den i Times angivna gränsen mellan
de nazistiska våldsverkarna och de "verkliga",
hyggliga tyskarna.
När lörd Vansittart tar till orda för att säga
sin mening om tyska folket, gör han det inte
minst för att lära sina landsmän att se Tyskland
"sådant våra vänner lärt känna det". Ändå spela
de direkta krigserfarenheterna en åtminstone
kvantitativt mycket underordnad roll i hans
bok. Vansittarts lärdomar bygga inte på de
ockuperades martyrier. Den uppgift, som den
brittiske diplomaten satt sig före, har varit att
visa hur det tyska folket i ett par generationer
allt intensivare levat sig in i en anda av
nationalistiskt högmod utan gräns, av brutal
ofördragsamhet och hänsynslöst erövrar- och
för-tryckarbegär, vilket allt (om den överfallne mot
förmodan skulle kunna stå på sig) snabbt för^
bytes i högljutt självmedlidande, tillsatt med’
patetiska krav på "rättvisa". Hans bok är en*
enda anklagelse, som om den utslungats före
1939 (för att inte tala om före 1933) av den
så kallade världsopinionen skulle ha mötts med
en harmsen protest eller kanske snarare ett
nedlåtande löje. Tanken på de millioner oskyldiga
människor, som efter 1939 mördats eller plågats
till döds av tyskarna, har kommit löjet att stelna
och protesterna att fastna i halsen.
Vill man på allvar sätta sig in i Vansittarts
uppfattning, får man dock inte inskränka sig
till erfarenheter från Tysklands nazistiska period.
"De senaste hundra årens historia fäller tyska
folket lika klart som de senaste tio årens." Den
historieskrivning, som hittills varit den allmänt
accepterade, stöder ju knappast denna
Vansittarts tes. Bortsett från en viss, tämligen allmänt
hållen kritik av preusseri och marschmentalitet,
fälls det i den gängse litteraturen inte några
förkastelsedomar över vare sig kejsardömets
eller weimarrepublikens Tyskland. Det är
därför av ett särskilt intresse att ta del av
Vansittarts polemik med en av Storbritanniens
främsta historiker, G. P. Gooch, om skulden till
krigsutbrottet 1914, och det är onekligen inte
utan en viss poäng att diplomaten Vansittart
i detta sammanhang beskyller Gooch för att
alltför ensidigt ha hämtat sitt kunskapsstoff ur
de diplomatiska dokumenten men däremot ha
saknat sinne för det, som inte kommer fram
i depescherna. Kritiken har generell räckvidd;
de tendenser i tyskt väsen, som Vansittart vill
belysa, äro knappast av den art att de sätta
några spår i aktstyckena, annat än indirekt. Ett
prov på den reviderade historieskrivning, som
nu är önskvärd, erbjuder Schwarzschilds "En
värld i trance", vilken i flera avseenden
kompletterar och exemplifierar Vansittarts
synpunkter. Det kan för övrigt behövas; så generellt
som Vansittart präglat sitt anatema måste
formuleringen ofta bli kraftigare än motiveringen.
Den stående invändningen mot ett dylikt
anatema är välbekant: "man får inte skära ett
helt folk över en kam". Vansittart genmäler att
den minoritet, som i Tyskland opponerat sig
mot det radikala onda, som nu kulminerat i
nazismen, alltid har varit politiskt ineffektiv och
därför måste elimineras ur ett historiskt
bokslut. Inte minst har det varit en olycka att den
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
