Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Nils Beyer: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
KAJ MUNK
Det uppseendeväckande mordet på Kaj Munk
håller nu på att utläggas i en kristen anda, som
för många kan tyckas vacker och uppbygglig,
men som likväl är ägnad att ge oss en skev bild
av hans författarpersonlighet och av hans
egentliga roll i danskt kulturliv.
Avsikten med dessa utläggningar är tydlig
nog. Genom att göra Kaj Munks död till en
helgonsaga vill man få stöd för den kristna
tanken, att kampen i världen just nu står mellan
kristendomen och dess fiender. Demokratiens
sak skall göras identisk med den kristna trons
— det är innebörden i dessa beskäftiga försök
att kanonisera den danske diktarprästen, sätta
martyrgloria på honom och göra honom till en
nationell symbol i hans lands frihetskamp.
Kaj Munk själv hade inte några svårigheter
under större delen av sitt liv att förena sin
kristna tro med en djup beundran för denna
världens tyranner. Vid slutet av förra kriget,
då han som tjuguårig student bevittnade, hur
kaisern och tsaren gav upp spelet, förlorade han
sin tro på furstarna — efter vad han berättar
i sina memoarer — och ännu mindre hade han
någon tillit till folken, som satte sig upp mot
sina härskare. "Min Tanke begyndte at søge
mod Diktatoren." Han såg världens räddning
i män sådana som Mussolini och Hitler. Då han
i mitten av trettiotalet gjorde en respektlös
aktualisering av "Hamlet", förvandlade han det
blodbesudlade danska renässanshovet till en bild
av "den ruttna demokratien" och framställde
Fortinbras som en ung nazistisk erövrarenatur.
Till sina många besynnerliga politiska
uttalanden i Jyllandsposten under årens lopp fogade
han ännu så sent som i januari 1939 en märklig
artikel, där han protesterade mot att den danska
regeringen förbjudit uppförandet av "Han
sidder ved Smeltediglen" i Sönderjylland.
Skådespelets tendens, som riktade sig mot den tyska
antisemitismen, fick inte uppfattas som ett
angrepp på det tredje riket! Trots att det
protesterade mot "en Synd" hos den
nationalsocialistiska regimen, skrev Kaj Munk, "har der i
dansk Litteratur næppe vist sig noget Arbejde
i den Tid, der er gaaet, siden Hitler overtog
Tyskland, som i den Grad har vist Forstaaelse
over for Føreren og hans Stordaad". Vad
"synden" beträffar, "vil den Gudskelov forsvinde,
naar Solen gaar op".
Det blev en annan soluppgång än Kaj Munk
hade tänkt sig, och frågan är väl också, om
han inte här undervärderar den politiska
effekten av sitt eget skådespel. Gäller det att förstå
Kaj Munk som offentlig person, har emellertid
sådana uttalanden från tiden före ockupationen
sitt intresse. Demokrat var han inte, hur
uppriktigt "folklig" han annars var. För honom
fanns det ingen motsättning — i varje fall
ingen medveten sådan — mellan fascismen och
kristendomen. Det kan alltså inte ha varit
religiösa skäl, som föranledde hans frimodiga
uppträdande under de senaste åren, då han fick
bevittna de tyska soldaternas stöveltramp på
nära håll. Men han var en lidelsefull patriot,
som inte tålde se Danmark skymfat, och tog
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
