Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Nils Beyer: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAJ MUNK
vild, artistisk hämningslöshet, som tolkades som
sadism, kan endast förklaras med hans speciella
kristendom. Det ingick i denna inga sociala eller
humanitära synpunkter — vad det kom an på
var endast frågan om en människosjäl och dess
förhållande till Gud, styckets osynlige
huvudperson vid sidan av Herodes. Men samtidigt har
Kaj Munk — och detta är kanske det mest
geniala och egendomliga i detta skådespel —
med övertygande kraft skildrat den inre
upplösningen av denna härskarnatur. Herodes grips
så småningom av kejsarvansinne. För första
gången visade Kaj Munk sin oförlikneliga
förmåga att återge, vad hans bäste kritiker,
Frederik Schyberg, träffande kallat "maktens
patologi", den gränslösa personliga självhävdelsen,
som slutligen spränger sig själv.
Detta hans första offentliggjorda drama — han
hade skrivit en lång rad dessförinnan — är
tilllika hans yppersta. Men det gjorde fiasko på
Det kongelige Teater, där det uppfördes 1928
för första gången, framför allt därför att teatern
inte kunde spela det och dessutom hade strukit
ett par av de yppersta och samtidigt kvickaste
scenerna. Först tio år senare fick det sin
rehabilitering i en ny iscensättning. Då hade också Kaj
Munk sedan länge intagit sin märkliga ställning
i dansk teater som trettiotalets store dramatiker,
sensationsmakare och orosstiftare.
Kaj Munk kan sägas ha följt ett föredöme av
Bernard Shaw, för vilken den äkta dramatikern
alltid är en "boren marktschreier". Medan man
i hans ungdomsdramer understundom märker
en viss antagonism mellan politikern och prästen
— tydligast i dramat om Herodes — blir så
småningom det kristna inslaget allt tydligare
i hans författarskap. Kaj Munk etablerar sig
som predikant på scenen. Han ville genom sitt
dramatiska skriftställarskap åstadkomma den
"chock i själen", som all konst enligt honom
egentligen går ut på. Överhuvud förstår man
inte hans betydelse, om man inte har klart för
sig, att hans dramer är gjorda att spelas — de
har inte skrivits som "litterära" arbeten utan
direkt med sikte på själva den teatraliska
effekten. Och eftersom han samtidigt råkade vara
diktare — låt vara med en obetvinglig smak
för det melodramatiska och ofta även banala —
kunde han i sina bästa ögonblick ge
skådespelarna en oförliknelig text att arbeta med.
Hans yppersta sceniska predikan är "Ordet",
som fick sin premiär 1932 hos Betty Nansen
— just nu är den som bekant aktuell i
Stockholm genom filmatiseringen — en pjäs om
de religiösa folkrörelserna, som Kaj Munk
kände från barnsben, där han på ett så
överraskande sätt låter undret utspela sig för våra
ögon. Den är skriven i direkt polemik mot
Bjørnsons "Over evne". Men den bygger också
på en ungdomsupplevelse, som lär ha gjort
ett skakande intryck på den blivande prästen.
Han stod inför en kär anhörigs dödsbädd och
skämdes över att han inte kunde uppväcka
henne! Samtidigt hade han klart för sig, vari
felet låg — han saknade den sanna tron. Ämnet
går igen i detta kraftfulla bondedrama, där man
får lära känna både grundtvigianismen,
inremissionen och statskyrkan i deras
karakteristiska livsyttringar. Huvudpersonen är
emellertid den fromme dåren Johannes — tillika
styckets mest poetiska roll -—- han, som tror, att
han är Kristus, och som fäller den betecknande
repliken: "Bland de troende är det inte en
som tror!" Pjäsen kulminerar i sista akten, då
Johannes lyckas uppväcka den döda kvinnan —
och därmed bevisar trons makt, för så vitt teater
nu kan "bevisa" något. Diktaren, som levde ut
sina övermänniskodrömmar i Herodesgestalten,
tog återigen revansch på livet genom att sceniskt
gestalta det underverk, som han inte fått utföra
i verkligheten.
Det intressanta är emellertid att se, hur hans
önskedrömmar förskjutit sig under den
mellanliggande tiden. Medan han fortfarande ger ut-
3 BLM 1944 ii
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
