Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Ur sagans ymnighetshorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR SAGANS YMNIGHETSHORN
fröken erövrar chefen, liknar sagan om
Askepilten som vinner prinsessan. Den äkta sagan
inskärper i stället hur dumt och korttänkt vi
önskar och hur tokigt det vore om det ginge
oss efter önskan. Detta är temat i den
djupsinnigaste av konstsagor, "Lyckans galoscher",
en pärla i samlingen, om också mer för den
vuxne än för riktiga barn. På fuskvägar
kommer man inte fram i sagan, men om du är
vaken och lyhörd och hjälpsam och använder
ditt goda vett kan du nå det djärvaste mål.
Sagan, särskilt den som bygger på folksagan,
är väl ganska hednisk i sinnelaget och
amoralisk. Liksom julvätten i berättelsen om lille
Vigg håller den lika mycket av gamle Tor i
Trudvang som barnet i krubban. Hjälpsamhetens
naturliga grunddygd inskärpes i alla sagor: att
akta noga på vad som sker i naturen och att
hjälpa djur och värnlösa, det är vad som banar
väg för lyckan — här får man igen lika mycket
som man ger. Med riktig instinkt har
utgivarin-nan i sin sagbok medtagit Selma Lagerlöfs
berättelse "Meli". Där händer ingenting
övernaturligt eller magiskt, men som ett osynligt
kraftfält förnimmes ändå den rymd, ur vilken
sagofantasien skapat tomte och fe och andra
tysta, hjälpsamma väsen. Historien om den
puckelryggiga flickan i slaggstaden Falun är en
undersaga av renaste vatten, inspirerad av "that
deep passion for goodness" som Virginia Woolf
i något sammanhang anser utmärka det
kvinnliga geniet. I andra av samlingens konstsagor,
såsom Topelius’ förträffliga "Den bättre vägen",
de klassiska vintersagorna om Sampo Lappelill
och lille Vigg och Heidenstams granna, svenska
saga om hösåtarna, är moralen mer asketiskt
färgad och tyngdpunkten lagd på sådana
ickenaturliga dygder som pliktuppfyllelse, lydnad
och försakelse. För vuxen uppfattning ter sig
detta gärna didaktiskt och söndagsskoleaktigt,
men den litterära barnmagen smälter utmärkt
sådan bastant näring: barn tycks helt enkelt
uppskatta en fast moralisk ryggrad i en historia,
Sagoillustration av Louis Moe.
och nog förstår de i hjärtedjupet Tuttelis och
Puttelis konflikt inför vägen som går efter
"kringlor och pepparkakor" och vägen som går
efter "lyda mor". En svår moralist är
Strindberg som av den späda Blåvinge fordrar att
hon varken ska fråga eller svara på frågor eller
titta och vara nyfiken.
Undret och det underbara måste gå djupt in
i sagans blod och nerver. Underverket ensamt
verkar det visserligen icke. Så är till exempel
"Råttan på vår vind" av Viola Renvall ingen
riktig saga utan snarare en genomsnittsnovell
om kärlek, utstyrd i sagans fantastiska dräkt,
och den magiska termometern i Mathilda
Mallings "Den gamla termometern" räcker inte till
för att förvandla en rövarhistoria till en saga.
Däremot är den riktiga sagan ingalunda helt
avog mot teknik och modern utveckling. Elsa
Beskows lustiga skämtsaga om doktor
Kloka-mundus i Kringelikrokien är visserligen
anti-mekanistisk, men Hans Christian själv var som
bekant välvilligt stämd mot teknikens under,
och moderna barn har stort nöje av Pelle
Svanslös, som åker buss och begagnar sig av alla
ingenjörskonstens finesser. Huvudsaken är att
det konkreta och moraliska innehållet i sagan
ligger inom barnets egen sfär, även om den
djupa innebörden svävar vida över dess horisont,
och att allt framställes levande, målande och
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
