Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
själslig missbildning i den. Boken är hållen
i en ärkeakademiskt pikande tonart — som vi
för vår del trodde höra till det förflutna —
och trots ett och annat anfall av ruelse över
själva grymheten i nöjet spricker det ut lite
väl mycket "hånblom" i författarens egen text.
Man frågar sig om det inte hade varit bättre
att låta de bästa pekoralblomstren — av den
eldige Antonio, den blide Ofvandahl, den furiösa
Fredrika Lindqvist, den nitiske kyrkoherde
Hedner, den modernistiska Tyra Norrman och
deras tillfälliga likar ur den högre poesien —
prunka i en rabatt för sig och sedan vidfoga
några träffande och upplysande kommentarer
på slutet. Som nu är, med roliga och trista
alster inflätade i en ironisk text, har
långrandighet inte kunnat undvikas. Fler distinktioner
hade också kunnat göras. Ibland beror nämligen
det pekorala intrycket främst på en total
avsaknad av poetiskt formsinne och rytmisk
begåvning, såsom hos Hedner:
Hedin en annan är, som resor flitigt företagit
Och därutinnan han förvisso har rekordet slagit
Ty ingen har som han trängt fram utöver berg och
öken
Att man ej efter honom trott sig skåda få ens röken.
I andra fall är det mer tankeinnehållets
vanvett som framträder, medan rytmen har både
schvung och glöd. — En viktig synpunkt på
ämnet kunde ha varit den litteraturhistoriska,
ty i pekoralen avspeglas med osviklig
träffsäkerhet de litterära skolornas och stilriktningarnas
avigsidor, deras begynnande dödstecken. Inte
ens den mest glänsande medvetna parodist
kunde bättre karikera expressionismen än vad
Tyra Norrmans ensträngade lyra gör det:
i
käckhetens
friska
sjö
har
jag
vadat,
mina
fötter
ha
med
kräftors
och
krabbors
knipits.
"Smak är ett slags ordning", säger
Ehrensvärd, som i sin lapidarstil har sagt många ut-
märkta ting. Och det är väl just ett slags
ordning som så fatalt saknas hos pekoralisterna,
en lycklig jämvikt mellan kritisk kontroll och
skapande eld. Det enbart själssjuka eller det
enbart torftiga och misslyckade är inte pekoral
i positiv eller roande mening. Därtill fordras
också ett mått av poetisk yra, ett övermått av
något, vare sig originalitet, vanvett eller enfald.
Det var i ungdomsåren
med nitton års behag.
Du var min Venus Milo,
Apollo din var jag,
skaldar Antonio — det är de rätta tagen.
Överhuvud är det kärleken, både den
sinnesberusade-och den själsfina, som åstadkommer de
roligaste pekoralen. Asketism tar i regel
pekoralisterna avstånd från, och skaldinnan Emma
Blomquist, som i en lång dikt har levt sig in i
påvens-dystra lott, utan "påvinna" vid sin sida,
utbrister spontant:
Tänk, att få sitta Guds lång da’n
förutan sällskap i Vatikan
och vara helig och from!
Det klassiska stilmedel som heter aposiopes,
avbrott, är, som författaren visar, mycket omtyckt
i erotiska skildringar av olika slag. Den
förgiftade grevinnan i romanen "Skurken i
Skin-narviksbergen" slutar sitt liv med att suckar
’Tro ... Hopp ... Kärl... Kärl... Kärl...",
och en icke okänd, modern svensk författare
slutar en av sina romaner med ett långsamt
bortdöende: "Jag älskar, älskar, äl..."
Med rätta har doktor Strandberg i sin
samling medtagit pegasiska förvillelser även av
erkända skalder, och bland bidragsgivarna lär
exempelvis finnas ett par vördade akademiska
fäder. Topelius får lämna outsägliga bidrag
och-Atterboms "Vikingasäten" är med sin
rosenrasande blandning av osamhöriga bilder nästan
ett mönsterpekoral.
Efter studiet av "Pegas på villovägar" bör
man inte försumma att läsa Birger
Sjöbergs-celesta vision "I himlens klara sal". Diktaren
kände och erkände sin frändskap med de
kuriösa bland skalderna: som törntagg och
boja i sitt språk förnam han nog detta drag
som han med snillets makt förädlade. I dikten
— trots att den är uppenbart ofärdig — möter
man verkligen den stora och försonande humorn.
Och liksom de nedsotade recensenterna känner
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
