Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ske i ungdomen den äktfinske författaren
Kaarlo Kramsu (1855—95) och hans ballader
från klubbekriget.
"Lyckans håvor" går bara fram till
studentåren, och man väntar med spänning på en
andra del, där vi kunde få besked om
författarens fortsatta fennomanska utveckling och
hans syn på det svenska kulturproblemet i
Finland. Vid sidan av sitt värde som dokument
har den nu föreliggande boken också sitt stora
poetiska värde. Vad som här berättas om
barnets första kontakt med livet,
oändlighetskänslans och verklighetsorienteringens
samtida erövrande av den spröda personligheten,
den finska småstadens skiftande dagrar och
årstider, känslolivets växt och förfining hos
en liten överbegåvad särling, den nationella
traditionens bjudande majestät och höghet —
allt detta är fullt av poesi och finess. Boken
rymmer också en grundton av melankoli, som
gör intryck och tycks härstamma från
diktarens innersta. Han talar om forsen, vars
brus och klanger han fint analyserar, och
tilllägger : "Forsen var min barndoms stora skola
i fatalism, undergivenhet under ödet, mot vars
skräckvälde först min mannaålder började sitt
hopplösa uppror." En annan gång heter det:
"Ofta gick min blick från korset till stjärnan
och från stjärnan till korset, från livsgåtan till
trosgåtan, utan att på någotdera hållet finna
tröst för min sorg och svar på min gåta. Till
dess jag lärde mig förstå, att livet kan levas
och måste levas också utan tröst för sorgerna
och utan svar på frågorna." Dessa klanger är
äkta koskenniemiska — den svenske läsaren
beklagar, att han icke själv kan möta skalden
i hans rätta element, hans poesi. Ty
Kosken-niemi är visserligen till namnet och gagnet
vetenskapsman, professor i litteraturhistoria,
men till sitt väsen är han skald: ömtålig,
trotsig, lidelsefull. Redan som pojke
fascinerades han av Runebergs ord:
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår,
varvid han sörjde över sin bristande sångröst.
Men med tiden lärde han sig, att man kan
sjunga också utan vokal sångröst, och blev en
av sitt lands stora diktare. Sven Stolpe
En Franklin-biografi
Stellan Arvidson: Benjamin Franklin. Natur
och Kultur 1943. 8: 50.
Stellan Arvidson har föresatt sig att skriva
en underhållande och verkligt populär
Frank-lin-biografi, och han har lyckats väl med
uppgiften. I en kortfattad efterskrift säger sig
författaren inte eftertrakta erkännande för "någon
högre grad av originalitet" vid biografiens
utarbetande utom i vad det gäller den
"historiemetod och historiesyn", för vilken den ger
uttryck. Några originalforskningar har
författaren inte ägnat det rika och väl upplöjda
ämnet, men urvalet och bearbetningen
representerar naturligtvis en beaktansvärd
förfat-targärning, särskilt som den har utförts
kunnigt och med beaktande av vad den svenska
allmänheten vill och behöver veta.
Arvidson skildrar Franklin som först och
främst den framgångsrike boktryckaren. Han
hade även i bokens titel velat understryka
detta förhållande, men förlaget har, enligt vad
författaren meddelar, utan att rådfråga honom,
gett verket dess nuvarande titel med
undertiteln "Ett universalgeni". Franklin var rikt
och mångsidigt begåvad ehuru inte något
"universalgeni" — vad som nu månde menas
med det. Han gjorde betydelsefulla rön på
elektricitetslärans område, och han författade
lärda filosofiska skrifter, men han var till sin
typ först och främst en det praktiska livets
man. Han utgick ur det från England nyligen
utvandrade skikt av redbara hantverkare, som
utgjorde stommen i det amerikanska folk, som
på 1770-talet bröt sig loss från moderlandet
och förklarade sig självständigt. Det praktiska
förstånd, som utmärkte detta skikt, tog sig
hos Franklin uttryck i förmåga att sköta både
affärer och människor. Han skaffade sig
därför också en stor förmögenhet som boktryckare
och blev mycket framgångsrik som diplomat.
Skildringen av Franklins diplomatiska värv
utgör väl bokens mest fängslande del, och den
motsvarar ju också höjdpunkten på hans
märkliga bana. Arvidsons redogörelse för Franklins
verksamhet i London på 1770-talet som de
missbelåtna amerikanska koloniernas ombud
får liv och åskådlighet genom talrika citat ur
väl valda dokument men har samtidigt lagts
så att det historiska problemet blir fullt klart:
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
