Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Henry Peter Matthis: Den danska våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY PETER MATTHIS
strand, och de håller en konsert från gryningen
till skymningen som överröstar allting annat.
De flyger och skriker, de sitter och skriker, de
slåss och skriker. Det är bara när de störtdyker
som de säkert håller tätt. De väcker en om
morgnarna, i otid tills man är någorlunda van,
de gör sitt värsta om man går ned till en sten
vid vattnet för att ha en tyst stund med naturen.
Men det är underhållande fåglar. Deras fria
flykt gör stränder och holmar levande. Det vita
myllret av deras fina fågelkroppar på land och
i luften är en sval prakt som klär den gröna
marken och de gråa stenarna — och vattnet
och himlen med — som pricken över i’t. De
flyger tätt över fjorden eller sundet, höjer sig
i svärmar upp i luften — ligger på vattnet och
gungar eller springer på stranden och står på
stenar och tuvor — drar in över land och seglar
makligt tillbaka till stranden, ger sig av mot
fjordmynningen med sugande vingslag i
solnedgången — och skriker, skriker. Ingen vadare
eller and eller något annat flygande och
springande kräk får en ton i vädret — som
det tycks — där måsar och tärnor håller till.
I de klarnande morgnarna tränger deras
tusenstämmiga skrik genom väggar och allt, genom
motordånet från fiskebåtarna, tystnar inte för
en minut men kan stiga till en kaskad av gälla
signaler. De månde själva veta vad skriket går
ut på, men det låter på en gång ilsket och
upprymt.
Emellertid blir det vipans tur en vacker dag.
Hon håller sig inne över land och bygger bo
i åkrarna, som om måsarna hade skrämt undan
henne från strandängarna. Och hon jämrar sig
ynkligt medan hon drar sina bågar genom
luften, fladdrande och slängande — en tofsvipa
över varje åker, så snart man kommer gående
på markvägarna eller stigarna bakom någon
rågångshäck.
Man undrar vad hon ska ha tofsen och de
långa benen till. Hon har alltid fullt upp att
göra med att kasta sig upp i skyn och ned igen
mot jorden, skrika gällt och ängsligt och slå
med sina lappar till vingar alldeles förtvivlat,
än över oss och än framför och bakom. Det
lönar sig inte att gå där och tänka på våren
eller en historia om vårkänslor, så länge en
vipa har oss inom synhåll. Hon gömmer ett
rede någonstans på marken, och hon förföljer
oss envetet, ända tills nästa vipa börjar sitt
anfall. Det hjälper inte om man har funnit en
aldrig så vacker stig och försöker dölja sig
bakom ett yvigt hagtornssnår. En vipa får alltid
se oss och tar till att klaga det gällaste hon kan.
Man måste gå vidare om man vill bli av med
hennes jämmer. Där uppe i det blå dallrar
lärkorna, och det hoppar kvittrande småfåglar
överallt i häckarna. Det kommer glada
fågelskaror strykande genom luften så det låter
festligt, men under allt detta — vipan, vipan, fram
och bak!
6
Det är nu vid den tiden då folk från alla
bondgårdar och småbruk har tagit itu med
sin åkerjord. Där man har slätten omkring sig
börjar det se livligt ut.
Mannar och hästar är i rörelse över
markerna vart man ser. Det harvas och köres vält
på alla håll: mannarna, dragarna och harvarna
i omtänksam färd kors och tvärs, fram och
tillbaka på fälten, om varandra och långt ut mot
horisonten. Man kan var som helst i slättens
perspektiv se ett folk som odlar sin jord mellan
glimmande vita gårdar.
Sällan hörs det en stämma medan det stora
lugna arbetet pågår, men fågelskriket ljuder
utan uppehåll. Och luften sluter sig vänligt om
jorden med sitt lättare eller tätare dis, vilket
under soliga dagar liknar ett sken längs marken
eller viker för ett sken, en glans med allt
djupare gröna färgtoner. Ännu är det svart och
risigt i trädgårdarnas och parkernas grenverk,
och bokskogen är det mörkaste man ser i
landskapet.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
