Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Henry Peter Matthis: Den danska våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY PETER MATTHIS
är för det mesta svalare än man önskar det,
men ändå vecklar det ena trädet efter det andra
i all stillhet ut sina blad. De låter inte hindra
sig ens av upprepade bakslag, de sena
nattfrosterna. Så till sist kommer maj — och boken
slår ut.
8
Det är en av vårens märkesdagar då man kan
bryta den första gröna bokgrenen.
Inte bara för att det är så vackert, detta Iena,
ljusgröna boklöv — det är tecknet på att våren
har segrat, vad som än har gått före, väntan
och besvikelser, nederlag och reträtter. Man
glömmer att tiden har varit påfrestande lång.
Man glömmer förkylningar och depressioner.
Boklövet blir också det synliga tecknet på ett
hemligt samband, ett förbund genom sinnena
med naturen. På samma gång är det ett löfte:
den ljusa, gröna tiden kommer i alla fall,
kommer på allvar, detta år också.
Nu går det fort. Hela bokskogen lövas på
några dygn. I Danmark betyder detta en
nationell högtid utan namn, ritual och vältalighet.
Det blir folkvandring ut från städer och
samhällen till närmaste skog.
Första vackra söndag bilar och cyklar man
långa vägar och återvänder efter en vårblåsig
och vårhänryckt dag med blommor och boklöv
i massor. Varje familj ska ha sin gröna gren.
Till de sjuka och gamla, patienter på sjukhusen
och vänner som inte kan komma ur staden,
skickar man upp en knippa av det nya
boklövet, som är mer än en vänlig hälsning och
"lite grönt". Man delar med sig kvistar till
bekanta som ännu inte har varit "i Skoven",
som man delar med sig hopp och tro och
segerglädje. Under många år sände den stora
köpenhamnstidningen Politiken en bukett av
det första danska boklövet till Norge, till
Bjørn-stjerne Bjørnsons änka, fru Caroline på
Aulestad — det skedde varje maj till hennes död,
ett bud från den danska våren.
Man kan ännu "säga det med blommor" över
gränserna mellan Nordens folk, men det måste
bli en helt ny tid och vårens klara seger för att
Politiken ska kunna skicka ett knippe boklöv till
Arnulf Øverlands hustru eller Fredrik Paasches
änka.
9
I maj är hela Danmark gröna vidder mellan
blått vatten, lätta glada färger och mjukt
böljande linjer.
Det är årets vackraste tid. Några veckor
innan det blir full sommar. Det är så befriat,
flödande ljust, liksom nyskapat, en återkommen
grön tid, växtlighetens tid... Luften och
landskapet har rensats från mörker och fruktan, är
mättat med en mild klarhet. I de minsta ting
anas en uppenbarelse av glädje, av frihet, av
landets saft och kraft. Sommaren och framtiden
har man inte i handen men måste tro på den.
Man har ju också hört göken!
Det återstår en enda vårlig sensation att
vänta på.
Man har för det mesta inte sett någon stork,
men har hört eller läst att den har kommit. Det
får vara hänt med storken. Han har blivit en
sällsynt fågel, en kuriositet i landskapet, tråkigt
nog. Man väntar på en annan. Som är var mans
egendom, om man frågar efter honom.
Man går ute om kvällarna och lyssnar mot
busksnåren. Det är i gränstiden till sommaren.
Man tycker det är underligt att man inte har
hört honom redan. Han har varit nämnd i
tidningarna såsom återkommen, den celebre
sommargästen från södern.
Då har man honom där en kväll, i buskarna
mitt på en parkäng, till exempel utanför
Boserup Skov vid Roskildefjorden. Han sitter i ett
valv av gröna grenar, högt och fritt, valvet står
luftigt mot himlen i ljus skymning. Löven är
inte mycket större än mössöron på nordliga
björkar, som det ser ut. Och där hör man
honom alltså — näktergalen.
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
