Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Anton Tjechov: Vadet. Novell. Från ryskan av Asta Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON TJECHOV
VADET
Det var en mörk höstnatt.
I sitt arbetsrum vandrade den gamle bankiren
fram och åter och tänkte på, hur han en höst
för femton år sedan hade givit en bjudning. En
mängd intellektuellt folk hade bevistat denna
bjudning, och många intressanta samtal hade
förts. Bland annat hade man talat om
dödsstraffet. Gästerna, bland vilka icke så få
vetenskapsmän befunno sig, hade till största delen
en negativ inställning till dödsstraffet. De ansågo
detta sätt att straffa föråldrat, omöjligt för ett
kristet land och omoraliskt. En del menade, att
dödsstraffet överallt borde ersättas med livstids
fängelse.
— Jag är inte av er åsikt, sade värden,
bankiren. Jag har inte prövat vare sig dödsstraffet
eller livstids fängelse, men om man kan döma
a priori så är, enligt min mening, dödsstraffet
mindre omoraliskt och mera humant än livstids
fängelse. Dödsstraffet dödar omedelbart, livstids
fängelse långsamt. Vilkendera bödeln är
mänskligast? Den som dödar på några minuter, eller
den som pressar livet ur en under loppet av
många år?
— Bäggedera är lika fördömliga, anmärkte
en av gästerna, ty båda har ett och samma
mål — livets berövande. Staten är icke Gud.
Man har icke rättighet att taga, vad man icke
kan återskänka, om man skulle vilja.
Bland gästerna befann sig en jurist, en ung
man på tjugufem år. När man frågade honom
om hans åsikt, sade han:
— Dödsstraffet och livstids fängelse är båda
lika förkastliga, men skulle man erbjuda mig
att välja mellan döden och livstids fängelse, så
skulle jag naturligtvis välja det senare. Att leva,
på vad sätt som helst, är ändå bättre än att inte
leva alls.
Det uppstod en livlig dispyt. Bankiren, som
på den tiden var yngre och mer hetlevrad, miste
plötsligt besinningen, slog sin knutna hand i
bordet och skrek, vänd till den unge juristen:
— Det är lögn! Jag slår vad med er om två
millioner, att ni inte sitter ens fem år i ensam
cell!
— Om det är ert allvar, svarade den unge
juristen, så antar jag vadet, och jag skall sitta
inte i fem utan i femton år.
— Femton? skrek bankiren. Låt gå! Mina
herrar, jag sätter upp två millioner!
— Överenskommet! Ni sätter upp millionerna
och jag min frihet, sade juristen.
Och detta vanvettiga och meningslösa vad
ingicks! Bankiren — på den tiden en
bortskämd och lättsinnig man, som inte ens kunde
räkna sina millioner — var hänryckt över vadet.
Vid supén skämtade han över juristen och sade:
— Tag ert förnuft till fånga, unge man,
innan det ännu är för sent. För mig är två
millioner en struntsak, men ni riskerar att
förlora de tre, fyra bästa åren av ert liv. Jag säger
tre, fyra — för längre kommer ni inte att sitta.
Glöm inte heller, olyckliga människa, att
frivillig fångenskap är mycket svårare än
nöd-tvungen. Tanken på att ni var minut har
rättighet att återvända till friheten kommer att för-
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
