Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hon är en smula handikapad i fråga om
sekundära författaregenskaper: observationsförmåga,
handlingsstoff av intresse för den stora
allmänheten, vitalitet i enklare mening. Men i fråga
om primära diktaregenskaper är hon allt utom
vanlottad. Var och en som har någon
konstnärlig känslighet måste inse att här talar en
diktare, vars verk blir till inifrån efter egen lag.
Ja, efter läsningen av hennes sista och
vackraste bok, "Sådan hemlighet", tvekar man inte
att säga: en i sin art märklig diktare.
Det finns något hos Tora Dahl som är olikt
alla hennes samtida författarkolleger. Detta olika
ligger inte bara i den starkare idealiteten, inte
heller i själva budskapet: uppmaningen att
genom självkännedom och aktgivande på de
eviga lagarna vinna kunskap om livets
hemlighet och bli delaktig av den kärlekseld som lågar
i varje skapelsens atom. Ty här är hon i
förbund med en evig diktartyp, en typ som
ingalunda är förstummad i nutiden utan talar med
ren och oförfärad stämma också hos många
andra. Det olika ligger snarare i hennes
utomordentligt egenartade drömska fantasi och den
lyrism som då och då oväntat lyfter hennes
rader —- som när en osynlig hand skruvar till
om instrumentets strängar och spänner dem.
Jag har förgäves sökt efter ett
karakteriseringsord för denna sällsamma tonart, men hittar nu
ett uttryck hos författarinnan själv. Det heter
i en av berättelserna i "Sådan hemlighet" om
stämningen i en dröm, att den var inte lycka,
inte glädje, men "en sorgsen högtidlighet som
var mer än glädje".
I "Sådan hemlighet" har det lyriskt
fantasifulla och det tankemässiga hos författarinnan
fått fritt spelrum och smält samman till en
tjusande helhet. Boken innehåller drömsyner,
fantasier, legender och parabler, av vilka
somliga har inspirerats av mohammedansk mystik.
I främmande religionsurkunder kan man
studera några av källorna. De ålderdomliga, ofta
stolt klingande ursprungsorden smälter
förunderligt väl in i författarinnans mjuka språk
och färgar hennes självständigt mytskapande
fantasi. Läran om djinnerna, skyddsandarna,
tolkas med graciös naturlighet men också med
patos. Evig är kampen mellan de renläriga, som
vill slita av förbindelsen mellan människan och
hennes skyddsandar och slå själen i bojor, och
rebellerna som vill lära henne att finna vägen
till sina egna hjälpande djinner.
Inledningsnovellen berättar i stram legendstil om martyren
Al-Hallådj som blev hängd av massan för sitt
upproriska budskaps skull. Efter döden
förklarades han av de rättänkande för en helig
man, men de aktade sig noga för att sprida
hans insikter bland folket. Motivet har av Tora
Dahl tidigare behandlats satiriskt i djursagan
om lurvionerna. Det har evig giltighet och
kunde nog tänkas rikta en aktuell udd mot våra
andliga ledare på skilda områden, men vad
biter satir på flodhästhud! Lika personlig, men
vekare i stämningen, är den vackert formade
drömsynen "Det fridlysta templet", där
stjärnans sökarljus leder fram till templet med
statyer över "sådana som ingen hörde på när
de talade". Här har författarinnan lagt fram sin
syn på konstnärens ödmjuka uppgift och hälsat
fränder, lärare, frigörare. "Samtal om de
osynliga" berättar intagande om en syster och en
bror i det fjärran österlandet. Den förra sökte
lycka och gick efter sin instinkts bud, den andre
sökte klarhet och följde sitt forskningsbegär.
Samtalen kunde ha varit något pregnantare,
men som de är, spörjande, andelika, svarar de
ändå mot ett behov i tiden, ett behov att kunna
samtala förtroligt om djupa ting, syster med
bror, man med kvinna, människa med
människa. Naivt enkel, så att ett barn kan fatta dess
mening, är parabeln "De oresonliga", som med
frisk och sval lyrik visar hur mycket rebelliskt
oförnuft naturen rymmer. "Den dömande" ger
kontur åt ett annat moraliskt problem: det
genom skrämsel och tvång splittrade samvetets.
Efter Karin Boyes död är Tora Dahl vår
litteraturs kanske enda moralist — om ordet tas
i den öppna och levande meningen.
Med all sin medvetenhet är denna
författarinna ganska mycket av ett naturbarn. Hon
umgås med naturen på ett ovanligt levande sätt,
som tankfull jämlike till storm vridna träd och
ömtåliga blommor. Särskilt "Min kamelia" är
märklig genom den personliga upplevelsens
styrka och den säreget känsliga inlevelsen i ett
komplicerat växande.
Den sista och längsta berättelsen, "På månen",
har till motto: "Jag älskar det som icke
verkligt är, ej det som verkligt är." Här har det
osläckliga begäret efter kunskap, längtan att
spränga gränser och erfara allt livs möjlighet
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
