Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man då kanske också finna vissa belägg för den
psykoanalytiska uppfattningen om incestdriften.
Detta perspektiv, denna möjlighet av en incest
av högre klass säger "Incestproblemet i Sverige"
ingenting alls om. Men skulle en sådan
hög-klassigare incest förekomma framstår
inceststraffet i realiteten som en klasslag. Det är
kanske i själva verket en av anledningarna till
att den står kvar. Ty om ett antal mera
framstående personer blev dömda till stränga
inceststraff skulle lagens avskaffande säkerligen
påskyndas betydligt. Artur Lundkvist
Macaulays essayer
Thomas B. Macaulay: Indiens erövrare. Med
bidrag av Knut Hagberg och Hans
Forssell. Översättning av Daniel Andreæ.
Natur och Kultur 1943. 9: 50.
I ovanstående titel står "erövrare" i
pluralis. Knut Hagberg, som har redigerat arbetet
och även författat en inledande essay över
Macaulay, fördelar med detta titelval äran av
Indiens erövring mellan William Pitt d. ä.,
Robert Clive och Warren Hastings. Det är
nämligen Macaulays berömda essayer över
dessa tre brittiska märkesmän, som härmed
i ny översättning lanseras på den svenska
bokmarknaden. Förlaget har all heder av detta
initiativ, och man hoppas livligt att det väcker
den genklang det förtjänar. Ett angenämare
sätt att lära sig engelsk 1700-talshistoria kan
inte tänkas.
Det ligger en hemlighetsfull kraft i
Macaulays på en gång majestätiskt högtidliga,
konkreta och målande stil, som håller läsaren
fängslad från den första sidan till den sista.
Det finns inga döda, likgiltiga partier i
Macaulays essayer: varje mening är utarbetad med
det uppenbara syftet att ge läsaren den mest
åskådliga bilden av förloppet. Det är inte sant,
som Plinius d. y. skrev, att "historiska arbeten
intresserar, hur de än är skrivna". Formen
spelar även på detta område en ofantlig roll,
och Thomas B. Macaulay var en formens
mästare som få. Däremot lär hans uppgifter
inte genomgående vara att lita på. Och någon
modern forskare, för vilken metoden är A och O,
var Macaulay inte.
Macaulay var som partitrogen liberal
obe-smittad av ett senare skedes imperialism. Det
viktiga kapitel i Englands uppstigande till
världsmakt, som Pitt, Clive och Hastings var och en
på sitt område personifierade, behandlas också
i den föreliggande volymen utan spår av nationell
fåfänga, övermod eller jingoism. Författaren
försöker inte dölja vare sig Pitts, Clives eller
Hastings’ moraliska skavanker, och han
skildrar särskilt den senares metoder i mörk dager.
Det är en ganska dyster bild vi här får av det
brittiska Östasiatiska Kompaniets förvaltning
av sina indiska domäner. Mycket av den
ampra kritik av britternas välde i Indien, som
nazisterna har presterat, tycks ha en viss
giltighet — på förhållandena för 150 år sen.
Emellertid väckte hänsynslösheten också
kritik, och Warren Hastings lyckades endast
efter mångårig kamp vrida sig ur de
anklagelser, som det brittiska underhuset, lett av
den oblidkelige Burke, utslungade mot honom.
Macaulays skildringskonst når högre än
vanligt i den magistrala skildringen av denna
process, som med alla sina formella
brist-fälligheter dock ger en tilltalande bild av
britternas lätt väckta rättsmedvetande.
Daniel Andreæs översättning är på det hela
taget bra: den har ganska väl fångat både
elegansen och tyngden i Macaulays stil. Men
man skulle kunna anmärka på en hel del
enskildheter. Först och främst är engelska
politiska titlar och institutioner ofta olyckligt
återgivna. Underhusets talman bör inte kallas
"ordförande" (sid. 143), underhusutskotten
inte "kommittéer" (sid. 142), en kammarherre
inte "chambellan" (sid. 151) och en privy
counsellor inte "riksråd" (sid. 191).
Allvarligare är dock de fel översättaren har gjort
sig skyldig till på sid. 135. Han har där på
fyra ställen begagnat konditionalis i stället för
imperfektum efter "Det var naturligt, att___".
Engelsmännen har "should" efter uttryck av
denna typ, men vi har inte konditionalis.
Åke Thulstrup
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
