Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
duktion till det oerhört komplicerade indiska
problemet och bör kunna klargöra även för
de läsare, som av en eller annan anledning
fångats av Gandhis mystik, att problemet
aldrig kommer att kunna lösas efter
mahat-mans recept. Bo Enander
Paul J. Reiter: Kristian Tyrann. Personlighet,
själsliv, livsdrama. Översättning av Gustaf
Witting. Natur och Kultur
1943. 8: 50.
Den moderna typen av själsläkarböcker om
"vansinniga konungar" kräver tre
förutsättningar. Utom att författaren behärskar sitt
medicinska fack måste han ha ett för sina syften
tjänligt källmaterial samt kunna bruka det med
historisk kritik. Paul J. Reiters verk, prisbelönt
av Dansk medicinsk historisk Selskab, har måst
kämpa med stora material- och
tolkningssvårigheter, och han synes ha bemästrat dem i
aktningsvärd men knappast tillräcklig grad.
Kristian II framgår ur omprövningen som en
komplicerad dubbelnatur av schizoid typ, som
lider av icke ärftliga utan av omständigheterna
utlösta depressionstillstånd. Det är då hans från
historieböckerna kända rådvillhet och brist på
handlingskraft visar sig, bjärt kontrasterande
mot medgångsårens krigarglädje, reformanda
och blodiga krafttag. Men författaren anser sig
inte ha löst sin hjältes gåta, utan "var han drar
fram lämnar han ett frågetecken efter sig". Det
gör ofta nog också hans postume läkare.
Särskilt tvivelaktig verkar tesen, att Dyvekes död
1517 är den stora vändpunkten i kungens liv;
hans framfart i Sverige ligger rätt väl i linje
med hans föregåenden och alls inte med hans
berömda vacklan. Denna torde också ha
överdrivits. I Norge 1532 kan man lika så gott tro
kungen på hans ord, att han ville undvika
inbördeskrig. Överdrivna bekymmer gör sig väl
också Reiter för hans protestantiska mellanspel,
hans "omvändelse". Kristian II var framför allt
den förste renässanskungen i Norden och
därmed snarast hedning, och många av hans gåtor
tolkas nog enklast i Macchiavellis tecken. Sådant
hindrar emellertid inte, att bilden av tyrannen
som ett psykiskt gränsfall verkar i huvudsak
sann och erbjuder både historikern och
psykologen ett intressant studium. Tom Söderberg
Nils Herlitz: Svensk frihet. Norstedts 1943.
8: 50.
Professor Nils Herlitz har med åren vunnit
ett namn både som vaksam förvaltningsexpert
i riksdagen och som redbar demokratisk
folkpedagog. Frasfri saklighet, fasthet utan
principrytteri samt nationellt plikttänkande
kännetecknar hans konservativa typ. Årets bok
syftar emellertid både i stil och perspektiv
vidare än hans tidigare, mer rent fackliga
författarskap. Från frihetstankens pol och
sålunda i brytningstidens stora sammanhang
granskas nyare och i synnerhet nyaste svenska
samhällsutveckling. Men det sker under
uttrycklig avhållsamhet från djuplodande
filosofiska anspråk, och framställningen har sin
styrka i förtrogenheten med kristids-Sveriges
faktiska styrelsesätt. Med stor säkerhet
förmedlar författaren både överblicken och
detaljerna; de många enskilda avstegen från den
nedärvda frihets- och maktdelningstraditionen
noteras och dryftas i praktiskt förstående men
tillika kritiskt betänksam anda.
Så fattad ter sig denna studie i svensk
frihet som en i stort sett gedigen och
betydelsefull insats. Det är en förtjänst att den inte
bygger på någon total frihetsteori utan ser
friheten som en av de stora andemakterna
i samhällskrafternas växelspel. I svensk
utveckling och i författarens sinne bör frihetens
motpol tvånget underkastas framför allt tvenne
inskränkande krav: maktdelning (folkligt
styrelsesätt) och normmässighet (ingrepp genom
och enligt lag, ej in casu). I den mån
författaren kommer ut på havsdjupt vatten,
verkar kursen dock mindre stadig. Kapitlet om
den andliga friheten är knappast lyckligt i
vändningarna, och den avslutande
framåt-blicken ger varken en prognos eller ett
program. Med beundran anföres ett ord av Hans
Forssell om svensken, som tack vare sin
självstyrelsetradition skulle ha "något av överhet
uti sig". Herlitz själv har kanske något för
mycket av överhet i sitt medborgarsinne. Han
ser problemen liksom uppifrån, och det är
inte den bästa synpunkten på just friheten.
"... den frihet, som man unnar åt
människorna" — "man" betecknar i boken oftare
överhet än allmänhet. "Det kan inträffa, att
den nationella sammanhållning, som är ett
livsvillkor för staten, ej kan skapas utan
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
