Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Italien uppnått en klarare boskillnad mellan
riktig litteratur och förströelselitteratur än på
de flesta andra håll. De riktiga författarna,
alltså de som skriver med de strängaste
fordringar på sig själva i intellektuellt och
konstnärligt avseende, har ståndaktigt motstått alla
frestelser att kompromissa med sin konst och
hellre löst sina privatekonomiska problem
genom att skaffa sig ett arbete bredvid än
genom att skriva ner sig. Nåja, det gäller väl
också om våra egna bästa författare att de varit
mera måna om sitt litterära anseende än om
sin ekonomi; däremot tycks italienarna ha haft
ett starkare stöd av kritiken, förläggarna,
redaktörerna och bokhandlarna så att den
högtsyf-tande litteraturen även kommersiellt kunnat
hävda sig gentemot similivaran. Den i eminent
mening boksynta publiken är i Italien så pass
stor och inflytelserik att den dirigerar det
litterära livet, medan det i Sverige som bekant är
den läshungriga men oskolade
läsecirkelpub-Iiken som f. n. har det största inflytandet över
utgivningen, åtminstone kvantitativt sett. Lektor
Pasinetti framhåller hur några av de
representativaste bland Italiens moderna författare fått
sin "hermetiska", mot ordprakt och känslosvall
djupt misstrogna inställning bestämd genom
reaktionen mot vissa retoriska tendenser i
tidigare italiensk litteratur. Hos ingen blomstrade
dessa så yppigt som hos d’Annunzio, varom
man kan övertyga sig genom att läsa Sven
Stolpes artikel i detta häfte, som slutligen också
innehåller en av de i lektor Pasinettis översikt
särskilt omnämnda novellerna av Alvaro.
Nyheter från Storbritannien
Det utrymme som återstår på denna sida
skall dediceras åt vicekonungen av Indien och
fältmarskalken Viscount Wavell. Han får
disponera det inte i egenskap av oförfärad krigare
och mästerlig strateg utan som lyrikälskare.
Kombinationen hög militär och utgivare av
lyriska antologier ter sig i Sverige sällsam till
det groteska, men i England är den inte
konstigare än att domprostar och ärkebiskopar är
experter på detektivromaner eller att en
premiärminister har ornitologi till sin käraste
sysselsättning. Lörd Wavell har just givit ut
ett poesialbum som han kallat "Other Men’s
Flowers" och vari han sammanfört och försett
med kommentarer sådana dikter som han tyckt
så mycket om att han lärt sig dem helt eller
delvis utantill. Poesin har för Wavell blivit ett
livsbehov; han brukar när han kör bil eller
rider hålla sig alert genom att deklamera vers
för sig själv. En av dikterna i antologin lärde
han sig när han i april 1941 satt i ett bombplan
mellan Kairo och Cyrenaica, där han hade att
med otillräckliga styrkor möta en motattack
från Rommel. Genom att koncentrera sig på
dikten övervann han sin modlöshet och
distraherade sig från resans obekvämhet. När nyligen
en bankett gavs i Guildhall till Wavells ära
valde festföremålet att tala över poesins
betydelse, vilket kanske inte precis var vad de
närvarande väntat av den man "som först lät
engelsmännen läppja på segerns bägare".
Citatet är ur en recension i Sunday Times av
Des-mond MacCarthy, vilken håller Wavell så högt
att han döpt sin katt efter honom så att han
skall få tillfälle att ständigt ha hans namn på
sina läppar. Antologin avslutas med en sonett
som utgivaren själv skrev till
Körsbärsmadon-nan på Northwick Park när han efter fyra års
krig återsåg denna vackra lionardeska målning
och värmdes av dess ljusa, varma moderlighet:
For all that loveliness, that warmth, that light,
Blessed Madonna I go back to fight.
Dikten hör nog inte till de bästa i antologin,
som just nu är Englands ledande best-seller och
som av George Orwell i Observer får betyget
att vara så pass bra "att man en smula beklagar
att den man som sammanställt den skall behöva
slösa sina gåvor på det otacksammaste av alla
arbeten i världen". Georg Svensson
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
