Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
tion på åttiotusen francs; vilket också skedde.
D’Annunzio gjorde sitt val men behöll
naturligtvis provkollektionen — betalningen fick som
vanligt anstå, "tills nästa bok kommit ut". Hans
drickspengar var tio gånger större än vanligt
folks — han strödde omkring sig tips till
personer, som aldrig någon människa i historien
kommit på den idén att sticka en slant i hand
på. Fick han en anvisning på tusen francs, gav
han brevbäraren tio; fick han en anvisning
på trettiotusen, kunde han ge brevbäraren
trehundra. Han blev följaktligen uppassad som en
furste. I gengäld ackompanjerades hans fester
livet igenom av ett avlägset förtvivlat ylande —
från kreditorernas vargflock.
Han polemiserade aldrig — någon enstaka
gång duellerade han med ursinnigt raseri —,
men han skötte annars perfekt sin reklam. När
den kommunala mässingsorkestern i en liten
italiensk stad gav sina söndagskonserter för
lyssnande fridsamma borgare, kom d’Annunzio
alltid ridande på en vit häst i oklanderlig riddräkt,
stannade på en kulle och satt där orörlig som
en stenstod en timme, varefter han lämnade
platsen i elegant galopp. Varför? Han älskade
posen — även om ingen av betydelse kunde
iakttaga den. Tappade han en näsduk och
värdinnan ville ge honom den tillbaka, avvisade
han förslaget med ett olympiskt leende av vänlig
nåd och svarade:
— Behåll den ...
Uppgifterna om hans slöseri är i regel
riktiga, om hans ekonomiska bedrägerier i regel
oriktiga. Det är fullkomligt obevisat, att han
någonsin utnyttjade sina älskarinnor ekonomiskt:
Eleonora Duse gick ut ur sin tragiska
kärlekshandel med skalden med orubbad
förmögenhet och fick också fritt begagna hans villa
La Portiuncula även efter det att d’Annunzios
egen berömda villa La Capponcina, som låg
några hundra meter därifrån, gått under
klubban; hennes ekonomiska misär kom långt senare.
Att d’Annunzio med sin roman "11 fuoco" skulle
ha krossat Duse och omöjliggjort hennes
fortsatta arbete vid teatern, är en legend. Hon läste
själv med förtjusning korrektur på boken och
fann den utmärkt; långt senare innehade hon
huvudrollen i hans skådespel. Att d’Annunzios
uppviglande av italienska folket 1915 skulle ha
finansierats med millioner francs ur franska
statskassan, är likaledes absolut obestyrkt.
D’Annunzios bostäder är ett kapitel för sig.
Hans — om man frånser II Vittoriale —
berömdaste villa är La Capponcina, som han
möblerade med antikviteter från Florens’ alla
antikhandlare och förvandlade till en dekadent estets
sagoslott; det var tack vare d’Annunzio som
alla italienska hem under en lång epok fylldes
med äkta eller förfalskade 1400-talsmöbler. Här
fanns ett bibliotek på 14 000 volymer och en
pulpet från 1400-talet, vilken tjänstgjorde som
skrivbord. (Att d’Annunzio endast kunde arbeta
i tofflor, gjorda av kvinnoskinn, och att han
drack sitt kinesiska te ur ett barnkranium, är
däremot en vänlig överdrift.) I detta hus bodde
d’Annunzio tio år av sitt liv — fram till
konkursen och flykten till Frankrike 1910 —
tillsammans med femton tjänare, sex hästar,
trettioåtta hundar och (till att börja med) Eleonora
Duse. Han installerade henne, som nyss nämnts,
i ett eget hus, La Portiuncula, men hennes bädd
stod där alltid orörd. Duse har efter hans
porträtt i romanen "11 fuoco" varit föremål för
mycket medlidande; läser man d’Annunzios
sekreterares berättelser, skall man emellertid
finna, att hon var ganska odräglig — evigt
poserande och teatralisk, patetisk och själfull,
utan att ens i misshugg råka fälla en naturlig
replik; på d’Annunzios födelsedagar fick han
ett telegram i timmen från henne ... Trots detta
inspirerade de varandra — det är under denna
tid d’Annunzio skriver sitt kanske hållbaraste
skådespel, "La figlia di Iorio".
När de skildes, bevarade han henne alltid
i tacksamt minne. Det berättas, att han en gång
kom till en stad, där han upplevat passionerade
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
