Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
triumfmarsch — de överhöljdes med blommor
av den extatiska befolkningen, och de svarade
med höga rop, att de snart skulle återvända.
D’Annunzio låg vid denna tid febersjuk i
Venedig. Han följde med raseri, vad som
utspelades i Fiume. För att ingen skulle
misstänka honom, lät han sprida ut ett rykte, att han
förberedde en flygning från Rom till Tokio ...
I själva verket ställer han sig i spetsen för en
liten armé på 287 man och marscherar den
12 september 1919 mot Fiume. Han är blek av
feber och måste skydda sina ögon bakom mörka
glasögon. Hans följeslagare är alla ynglingar
under tjugu år.
— Jag kommer att arkebuseras, när jag
återvänder, säger han leende vid avfärden.
Marschen hejdas vid Castua av Fiumes
kommendant, general Pittaluga. De två herrarna
stiger ur sina bilar och möts på vägen.
— Vart ämnar ni er? frågar Pittaluga.
— Till Fiume, svarar d’Annunzio.
— Jag har order att inte låta er passera.
— Jag tar inte emot order av någon
människa!
— Jag måste rätta mig efter mina tydliga
instruktioner och, om så behövs, häkta er med
vapenmakt.
D’Annunzio pekar på sitt dekorerade bröst
och svarar:
— General, om det förhåller sig så, har ni
två skottavlor — min guldmedalj och mitt
äretecken som svårt sårad. Ge bara order om att
skjuta!
Pittaluga besegras av denna vältalighet:
— Det anstår inte mig, vars far och farfar
var Garibaldis män, att utgjuta italienskt blod;
ni skall icke dö, ni skall tvärtom leva för
Italiens ära och heder. Passera!
När armén marscherar in i Fiume, har den
växt genom tillströmning från alla håll. Arditi
och bersaglieri, officerare och meniga, kvinnor
och konstnärer — alla följer i triumf skalden.
Mussolini hälsar med glädje i Popolo d’Italia
d’Annunzios bragd och trycker av hans brev:
"Tärningen är kastad. Jag kommer att med
vapen taga Fiume. Ännu en gång skall anden
besegra den svaga kroppen."
Man väntar allmänt ett stort fiasko, ett stort
spex. Men underligt nog lyckas kuppen utan
att blod behöver utgjutas. De allierades fanor
halas ned, deras trupper spärras in i
kasernerna, stadens klockor ringer, och över taken
vajar de italienska flaggorna. Det stridsrop, som
d’Annunzio skapat — "Eia, eia, eia — alala!" —
skallar genom stadens gator. Den 13 september
förklarar d’Annunzio, att han övertar stadens
militära ledning; den 14 besätter han rådhuset.
De franska och engelska bataljonerna lämnar
staden. Från rådhusets balkong talar skalden
till folket och kysser Italiens fana.
Italienska regeringen följer upptåget med
största ovilja, och general Badoglio får order
att behandla alla d’Annunzios män som
desertörer. Men till Fiume strömmar allt fler
soldater, som ansluter sig till d’Annunzios regim.
Och d’Annunzio övertar nu — hävdande sin
gamla självskapade, egentligen marinen
tillhöriga titel il commandante — också den civila
förvaltningens ledning. Han dikterar nya lagar,
han håller varje dag ett stort anförande, han
gör propaganda, mottar journalister från hela
världen, skickar sändebud med flyg till Europas
huvudstäder — dels för att skaffa sympatier,
dels för att skaffa pengar. Mussolini öppnar i sin
tidning en insamling för Fiume-kuppens män,
och uppslaget tas upp över hela Italien. Hans
armé har endast sommarutrustning, vintern
nalkas — han behöver massor av pengar. Stora
summor inflyter till och med från Amerika.
Till Mussolini skriver han:
"Min käre Mussolini, jag har riskerat allt för
att vinna allt. Jag har gett allt, jag har nu
ingenting kvar. Jag är herre över Fiume och dess
territorium, över skepp och soldater, som icke
vill lyda någon annan än mig. Ingen kan
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
