Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Corrado Alvaro: Celina. Novell. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CORRADO ALVARO
CELINA
Hon ringde sakta på dörren och väntade med
sänkt huvud, alldeles som om hon fruktat att
främmande ögon spionerat på henne genom
springorna. Dörren hade blivit till ett levande
väsen, med handtag och lås dunkelt
påminnande om ett ansikte eller en igenknäppt röck.
Ena dörrhalvan öppnades försiktigt, och hennes
namn gav genljud i korridoren.
— Å, Celina ...
Litet andfådd efter att ha gått uppför
trapporna gled hon in utan ett ord till svar, likt en
efterhängsen tanke. Dörren drogs igen för att
utestänga trappans buller, alla ekande röster
och steg, medan hon instinktivt lutade sig bakåt.
Det var mörkt i korridoren, mannen framför
henne avtecknade sig som en skugga. Ett
ögonblick stodo de orörliga. Deras blickar möttes,
och med ett småleende tänkte de tillbaka på
alla de år som gått.
Celina lät blicken glida över rummet och sade
plötsligt:
— Är det här du bor?
Hon såg sig omkring efter en sittplats och
sjönk ner på yttersta kanten av en länstol.
Hennes närvaro i det vitmenade rummet, som
fylldes av den hårda dagern från ett stort
fönster, gav liv och färg åt omgivningen.
Överallt låg en iskall reflex från speglar och vita
lakan på den oordnade sängen, som genom ett
draperi skymtade i rummet bredvid. Hon var
klädd i sin nationaldräkt — lila siden och
moaré med guldbroderier. Med en flik av
slöjan, som täckte huvudet, hårt kramad i han-
den såg hon upp på mannen. Blicken gled
vidare över väggarna. En spegel, ett par
kvinnoporträtt, en flagga, ett vykort föreställande
Venus. Mannen framför henne kände sig en
aning tafatt i sina moderna kläder — den korta
vida kavajen, den låga kragen och halsduken,
som liknade en spång.
— Du har blivit en fin herre nu ... Du ser
smalare ut i ansiktet, kanske beror det på att
du har slätkammat hår och att mustascherna är
borta. Man kan då inte se att du är från landet.
Vem är det här? tillade hon och pekade på
Venus på vykortet.
— En staty, svarade mannen.
Celina gav bilden ännu en forskande blick,
så flyttade hon båda fötterna, som sågo så små
ut, tätt intill varandra under kjolens
guldkantade fått. Plötsligt steg hon upp och sade:
— Nu måste jag gå.
Han ställde sig i vägen för henne, grep om
hennes handleder.
— Varför så bråttom?
— Mor väntar på mig på hotellet. Vi skall
resa härifrån i morgon bittida. Jag skyllde på
att jag skulle gå till ett par väninnor. Vad tjänar
det till att jag stannar kvar här längre? Nu har
vi ju träffats, du och jag. Vi har ingenting
gemensamt, det märker jag. Vad skall du med
mig till nu längre?
(De hade lekt med varandra på stranden -—
vid Joniska havet. Nu mindes hon tydligt
alltsammans. Det var som om jorden fått en helt
annan färg, den hade blivit så lätt och lysande.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
