Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Hjalmar Gullberg: Blodsbröllop. Ur ett drama av Federico García Lorca - II. Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR GULLBERG
II
MÅNEN
I den mörka skogen har Ryttaren flytt med Bruden, jagad
av Brudgummen och hans följe. De nattliga grenarna döljer
de älskande, tills månen stiger fram och röjer dem med sitt
ljus. Detta är Månens tal:
Bukig svan är jag i dammen,
alla katedralers öga,
falskt gryningsskimmer på stammen;
att fly ska hjälpa dem föga!
Vem gömmer sig och vem snyftar,
där han genom vildsnår hastar?
Månens kniv åt honom syftar;
månen genom luften kastar
kniven med försåt av bly,
som i blod omsider rastar.
Släpp in mig! Jag stryker frusen
efter molnvägg och sky.
Öppna mig ett tak på husen,
öppna mig ett bröst! Vem lånar
mig sin värme under blusen?
värmen som jag eftertrånar?
För jag fryser i min aska,
i metallens pansardöd —
bortom bergen är den glöd,
som mig lyster överraska.
Ack, men ingen sig förbarmar:
snön som kyligt kring mig blänker,
bär mig bort på jaspisarmar
och dammen i sitt djup mig dränker.
Men i natt ska mina kinder
färgas röda och få blod.
På jakt genom snårens hinder
går vinden och jakten är god.
Här ska inte finnas skugga,
här ska de hinnas fatt!
Mina händer får jag gnugga
varma i ett bröst i natt.
Hjärta som ska bli mitt hjärta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
