Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
opp till sjöarna, sa den ljushårige och undvek
att besvara den andres närgångna fråga. Eljest
så är man ju van att gå, också. — Han log
på sitt särskilda sätt. — Nog är man i bättre
kondition, än när du och din fru var över till
oss, må du veta. Då för tiden hade man en
mera turistbetonad träning, vi hade granna
uniformer, så att säga, men just mer var det
heller inte. Sen dess har vi ju haft tillfälle till
träning. — Ja, som du vet.
Den äldre verkade bekymrad, nära att bli
upprörd.
— Men vad tänker du ställa till med för
nånting, när du kommer tillbaka? Va har du
i kikarn, va är det du lurar på? Du förstår
väl, att du ingen chans har.
Den ljushårige strök ena fingret under
näsan. Sen tog han upp en smutsig, blommig
näsduk och upprepade proceduren. Han
tittade på näsduken och ryckte på axlarna.
— Jag ska inte göra mej nån brådska, sa
han liksom till sig själv. Först ska jag sitta
och vila mej. Jag ska tänka, att ingen rört
henne, att hon står bakom mej, nära mej, ren
och fin som då, och sjunger. Ingenstans i
världen ska jag finna en sån vacker sång.
Han tystnade. Den andre, äldre, svensken,
som råkat på honom av en tillfällighet,
tydligen, tog upp cigarrettasken igen.
— Ta den här, sa han och var allvarlig.
Behöver du nå pengar?
Han rodnade, när han tog emot
cigarretterna.
— Tack du, Johansson, sa han, det ska jag
inte glömma. Nej, pengar gör jag inte med,
inte nu. Ja, nu är man visst framme, du ska
ha mången tack. Hälsa din fru så mycket.
Stationshuset eiler dess närmaste omgivning
skymtade, tåget saktade farten. De resande satt
och tittade på, när den ljushårige lyfte upp
sin väska och tog den under armen i stället
för i handtaget, som brukligt är. Den äldre
reste sig och de två skakade hand.
— Men, sa den äldre envist, ska du ändå
inte ta och tänka lite närmare på saken, va,
Lien? Du förstår...
— Ja, lev väl då, svarade den ljushårige.
Han tittade ut och plötsligt förvandlades han,
pressade sin väska mot kroppen och tittade på
den andre med ögon som sköt blixtar, hårda
som sten, skarpa som kaktustaggar, vassa som
blått, härdat stål, obönhörliga som ödet.
— Och sen, sa han med förvandlad röst,
sen ska jag ta väskan och gå ner i dalen ...
Han gick hårt men ändå tassande, eftersom
han hade så underliga skor på fötterna, ut ur
kupén. Många tittade efter honom, nyfiket.
Kvinnorna tittade ut, männen som pratat så
djupt om kriget, tittade ut, den militärklädde,
medelålders mannen tittade ut. Han stod
framför stationshuset, mitt bland enkelt klädda
bybor och två lappar i koltar, och vinkade åt
sin vän, som vinkade tillbaka. Varken glad
eller ledsen såg han väl ut i keps, nötta,
gulbruna kläder med byxor, som var skrynkliga
och hade väldiga knän, samt rödbruna
fotbeklädnader. Sin väska höll han under armen.
Tåget började rulla. Längre mot norr, mot
Polcirkeln och mot landet norr om Polcirkeln.
Det var en stunds tystnad, förlägen tystnad. Så
repade någon eld på en tändsticka och bröt
tystnaden. Den militärklädde vände sig om.
Det var bara den äldre, godmodige svensken
som fiskat upp en cigarr ur västfickan och nu
höll på att tända den. Han höll tändstickan
framför ansiktet och såg förväntansfull ut.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
