Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
levnadsdag. Det panorama som denna roman
ger har kraftiga, mustiga färger, och de enskilda
porträtten glömmer man inte, framför allt inte den
fina och ömma teckningen av den gamle
gentlemannen Don Benedetto eller bilden av Luigi
Murica, en av samvetskval förpinad före detta
angivare. Den som vill veta något om tillståndet
bland de fattiga italienska bönderna i de trakter,
där AMGOT nu söker bringa reda, kan inte
önska sig en bättre och mer initierad ciceron
än denne italienske författare. Hans roman
"Bröd och vin" är av det virke som inte skall
murkna i och med att den skändliga
samhällsordning som den ställer vid skampålen
förvittrar och sönderfaller. Johannes Edfelt
Revolten i San Lorenzo
Ralph Bates: Paradisjälten. Översättning av
Thorsten Jonsson och Göran Salander.
Bonniers 1944. 11:50.
Med sin nya revolutionsroman, som utspelar
sig i den lilla mexikanska staden San Lorenzo,
hävdar Ralph Bates återigen sin djupa insikt
i den sociala revolutionens villkor i ett feodalt
efterblivet land och sin förtrogenhet med de
spansktalande folkens psyke. Om någon är
expert på revolutioner och revolutionär
verksamhet är det Bates, men han är alltför mogen
som konstnär, alltför lidelsefullt engagerad av
verkligheten för att briljera med
överdramati-seringar eller vilja övertyga med aldrig så
skicklig propaganda. I olikhet med exempelvis
Hemingway poängterar han aldrig i sin
berättarstil att det är osminkad verklighet som det
är fråga om; utan att vilja nedsätta Hemingway
måste man också säga sig, att något sådant inte
behövs i Bates’ fall.
Som vanligt i Bates’ romaner står folket och
dess förtryckare emot varandra. Den lilla
avkroken San Lorenzo behärskas trots den
officiella revolutionens officiella reformer
fortfarande av ett feodalt triumvirat, som håller
invånarna i schack med sina piskor och
underhuggare. Den nominellt mäktigaste i
triumviratet, godsägaren Rosas, är en svag, hysterisk
natur, som förgäves försöker terrorisera folket
lika självsäkert som de båda andra: den
lättjefulle och sadistiske domaren Acosta och
spanjoren Hinojosa, som briljerar med den gamla
spanska anstoltheten och maktlystnaden, de
utmanande korrekta maneren, den hypnotiska
viljan och den cyniska intelligensen. Att
revolutionen lyckas beror till stor del på att
Hinojosa, överväldigad av ett barndomsminne och
"världens idioti", av det föraktliga i att härska
över sådana enfaldiga djur som denna stads
befolkning och det outhärdliga i att behöva
umgås med ett sådant kräk som Rosas, efter
en sista domptöruppvisning i samband med
revolten rymmer fältet och sätter eld på
Rosas’ hacienda. Att revolutionen alls blir
av-beror på flera samverkande omständigheter,
men framför allt på bokens huvudperson,
fyr-verkaren Felipe, en munter och intelligent
vagabondnatur, ointresserad av politik men
med en naturlig stolthet, som en gång har
kommit honom att sticka kniven i en brutal
uppsyningsman. Denne Felipe sätter kvällen
före den stora skördefesten futt på sin
vackraste fyrverkeripjäs, Jungfrun, och den stiger
upp mot natthimlen som en okuvlighetens
hemliga signal till de hunsade stadsborna. Felipe
kastas visserligen i fängelse men lyckas
övertala sina förpinade medfångar att fly nästa dag,
då hela staden bevistar skördefesten i kyrkan.
De brinnande vaxljusen till Himladrottningens
ära, minnet av Felipes Jungfru, en kornkärve
som fattar eld väcker dunkla upprorsstämningar
till liv hos indianerna, ett våldsamt uppträde
mellan Hinojosa och Rosas, samt ett skott som
avlossas i samband med fångarnas rymning blir
gnistan i krutdurken; tavernan, dit Rosas och
Acosta tar sin tillflykt, stormas efter
klock-klämtning och med hjälp av till mod och glädje
eggande eldar, och Felipe finner sig plötsligt
som segrande revoltledare, ställd inför en
miniatyrrevolutions många svåra men så småningom
lyckligt lösta problem. Med eldens hjälp för
han dessa gamla elddyrkare till segern; med
jordens hjälp, den kollektiva drömmen om
Paradisfälten, blir segern fruktbar varaktighet.
De problem som Felipe möter under och
efter revolten hör till de största och mest
svårbemästrade. Där är maktproblemet, och mot
Hinojosa hävdar Felipe, att man inte kan ha
maktbegär och samtidigt känna kamratskap
med folket, "fast varenda conquistador sjungit
den visan ända sedan syndafloden". Men
samtidigt är det Hinojosa som indirekt får Felipe
att fatta, att han som känner detta kamratskap
inte får svika folket, när de nu utsett honom till
4.42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
