Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
oberäkneliga och typiska i revoltens förlopp.
Bates är lika övertygande, när han skildrar de
kritiska ögonblicken, då allt står och väger, som
när han skildrar känslans plötsliga överslag, det
ögonblick, "när våldets svarta pantrar rusar
fram ur undergivenhetens snårskog"; han
behärskar både den oansenliga men undanskymt
avgörande detaljen, de stora linjerna och det
snopet ironiska perspektivet på alla handlingars
absurditet — det senare den besegrades sätt
att uppfatta överväldigande fakta. Allt detta är
givetvis till största delen en produkt av en
människoskildring, som både är inträngande och
utomordentligt objektiv, samtidigt som den med
stor klarhet drar upp det sociala
kraftparallello-grammets ideologiska komponenter.
Erik Lindegren
Pedanten och det heliga
lättsinnet
Ronald Fraser: Finansvärlden. Översättning
av Lisbeth och Louis Renner.
Bonniers 1943. 7: 50.
Engelsk kritik har tidigare inte gjort någon
större affär av en viss Ronald Fraser,
ämbetsman i handelsministeriet, för närvarande
femtiosex år gammal och författare till ett
dussintal volymer, som av titlarna att döma förefaller
att vara romaner. Den enda av dem anmälaren
haft turen att läsa är "Rose Anstey", som
utkom 1930 och kan sägas handla om ungdomens
tjuskraft och hänsynslöshet i en ung kvinnas
gestalt kontra den mogna ålderns balans,
cynism och visdom representerad i tre äldre
herrars rikt differentierade individualiteter.
Samma fantasifullhet, samma fina skuggning
av lätt sentimental overklighet, samma dragning
mot det typiska och samma förkärlek för
sentenser som i "Rose Anstey" men ingenting av
dennas rika detaljbeskrivning, diffusa tidsfärg
och en aning Lawrence-färgade psykologi
utmärker Frasers nya bok, "Financial Times",
som med sin tankfulla lekfullhet och sin lätta,
eleganta komik ställer den tidigare romanen i
skuggan.
"Finansvärlden" berättar om en mans liv.
Titian Woollacombe är son till en berömd
målare som målar kor. Denne har givit alla
sina barn namn efter sina konsthistoriska idoler,
och författaren utnyttjar ganska skickligt dessa
namn i karakteriseringen av sina figurer, den
änglalike Raphael, den handlingskraftige
Car-paccio, den ljuva Lippi (en dotter!), den
djupsinnige Lionardo etc. — dock utan att driva
denna sinnrika lek för långt. Titian är
emellertid ett sorgebarn, det visar sig tidigt. I denna
det heliga lättsinnets familj av konstnärsnaturer
och bohemembryon som lever bekymmerslösa
som liljorna på marken och för vilka arbete är
en lek, därför att arbete för dem endast
innebär att drömma om skönhet och att skapa
skönhet, är han den lille stygge gossen,
föraktfull, dystert medveten om att livet är en börda
och att det bör vara en börda, att arbete är
kalkyler och att verkligheten består av — varor.
En pubertetsförälskelse och den besvikelse som
följer avslöjar för honom den sista av
verklighetens slöjor, bakom varorna döljer sig den
innersta realiteten: pengar. Och därmed är
egentligen hans inre livslopp fullbordat. Han är
femton år, men hans kommande liv — och han
blir ganska gammal — är egentligen ett enda
avtynande, trots att han med osviklig säkerhet
omsider når de maktens tinnar som rikedom
och titlar borde föra till. Men vad förmår han?
Som ensam och maktlös vedersakare rasar han
mot det i hans tycke beklämmande lättsinnet
hos sina syskon, dessa hänsynslösa människor
som vägrar att förstå att allt måste betalas med
pengar och värderas i pengar. Titians gud är
samhällsnyttan, men samhällsnyttan är för
honom förkroppsligad och förandligad i
bankväsendets princip. Om denna princip har Titians
fader — den store konstnären som målade
kor — något att säga, som röjer att det också
ligger ett socialt allvar i författarens fabel:
"Den innebär att avstå från att hjälpa dem
som är i verkligt behov av hjälp, att skärpa de
bekymrades bekymmer, att ge den sista,
avgörande stöten åt dem som står på ruinens
brant."
"Finansvärlden" är om man så vill ingen
roman — den är en conte, en fabel, en farce —
och Ronald Fraser är ingen realist utan en
typpsykolog. Någon Titian Woollacombe har aldrig
existerat och riktigt verklig har författaren inte
fått honom, fast han ibland rent intellektuellt
karakteriserar honom på ett lysande sätt: "När
Titian bagatelliserade något var det som om han
sprängt en gasklocka." Bipersonerna är nästan
genomgående mera åskådligt givna. Det är två
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
