Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Fortet i skogen
Hervey Allen: Fortet i skogen. Översättning
av Einar Malm. Norstedts 1944.
12: 50.
Redan efter några sidor börjar man känna
sig orolig för om Hervey Allen verkligen ska
hinna till slutet av sin berättelse, innan han är
framme sid sidan 392. Uppläggningen kommer
en att tänka på en biografisk skildring i några
band av en betydande historisk personlighet,
med noggrant och dokumenterat angivande av
alla kända eller förmodade fakta angående
härstamning och miljö. Och fortsättningen
bestyrker ens misstankar. "Fortet i skogen" är bara
upptakten till en roman, vars huvudperson
åtminstone tills vidare är denne Salatiel Albine,
en vit pojke som blir kidnappad av indianerna,
adopterad av en barnlös shawanhövding och
invigd i de indianska mysterierna för att så
småningom kunna övertaga adoptivfaderns roll
i stammen. Eftersom blod är tjockare än vatten
återvänder Salatiel, när tillfälle bjuds, till de
vita och blir, på ganska svagt psykologiskt
motiverade grunder, en rabiat indianhatare.
Som betjänt hos en i engelsk tjänst varande
schweizisk officer deltar han i försvaret av Fort
Pitt, sedermera Pittsburg, mot indianerna och
företar en äventyrlig färd mot öster, varunder
han gör bekantskap med diverse figurer, som
av allt att döma komma att spela en väsentlig
roll i fortsättningen. När vi lämna honom på
s. 392, har sällskapet endast tillryggalagt några
tiotal kilometer, och med kännedom om
avståndsförhållandena på den västliga
kontinenten frågar man sig icke utan oro: Vad månde
bliva av detta barn? Vilket kan tolkas som
syftande både på boken och på hjälten.
Avsikten tycks vara att skapa ännu ett epos om
den amerikanska nationens födelse.
Ett mera slutgiltigt omdöme måste alltså tills
vidare anstå. Men naturligtvis förnekar sig inte
Hervey Allen, när det gäller att måla mustiga
episoder, tvivelaktiga figurer och suggestiva
landskapspanoramor. Inte heller generar han
sig för att begagna utslitna intriginslag, såsom
historien om den oäkta arvtagaren till den
Hamiltonska clanens domäner i Skottland.
Detalj anhopningen kan stundom bli tröttande,
men på det hela taget läser man boken med en
viss spänning och njuter av Einar Malms
ypperliga och sakkunniga översättning.
Thure Nyman
Den obehagliges ambitioner
Stig Ahlgren: Obehagliga stycken. Kritik och
polemik 1939—1944. Tiden
1944. 6: 75.
En litteraturkritiker har många frestelser. Den
enklaste är att bli en recensionscharmör som
tävlar med filmskribenterna i att leverera
praktfulla klyschor utan underlag, varigenom han
tilldrar sig vidsträckt uppmärksamhet och
välvilja. En större frestelse är att göra recensioner
till fristående fantasiprestationer, till i och för
sig beundransvärda konstnärliga eller
intellektuella uppvisningar, men utan tillräckligt
sammanhang med det verk det gäller och därför
missvisande, därför misslyckade som kritik.
Värderingen bör gå före formuleringen,
omdömet före effekten.
Om litteraturkritikern Stig Ahlgren utan
svårighet överkommit den förstnämnda frestelsen
visar han inte fullt samma motståndskraft inför
den andra. Hans recensioner är ju alltid effekt-
fulla, fantasirika, fyndigt formulerade, kvicka
och slagfärdiga, men själva värderingen kan
ibland råka bli bortslarvad. Man läser Ahlgren
med nöje, men man litar inte alltför mycket på
honom. Det beror inte minst på att han har en
framträdande böjelse för att göra sensation av
varje sak, att komma med en journalistisk
knall-effekt till varje litteratursida, och för detta syfte
skyr han knappast något medel, någon
överdrift. Våldsamt beröm eller blixtrande
utskällning, det förefaller tämligen likgiltigt bara
kameravinkeln blir överraskande och offret
överrumplat i en uttrycksfull ställning.
En överdrift en gång åt ena hållet får
uppvägas av en överdrift åt andra hållet en annan
gång, tycks emellertid Ahlgren resonera (eller
är det möjligen en omedveten samvetsmekanism
som fungerar?). Det bästa exempel jag kan
erinra mig på detta förfaringssätt utgör hans
recensioner av Peter Nissers båda senaste
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
