Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sättningar. Frågan är ju, om det alls finns plats
för en tysk ståt i morgondagens värld,
nämligen för en självständig tysk helstat. Det
vore olyckligt, om "vansittartismen" ytterligare
stimulerar en debatt om Tyskland såsom ett
inte bara artskilt problem — vilket det är —
utan som något förmer än ett delproblem.
Tom Söderberg
Johan Bergman: Hågkomster. Norstedts 1943.
12:50.
Bland de folkliga föregångsmän, som berikat
allmänheten med minnen och lärdomar från ett
verksamt och mångsidigt liv, är förutom Gustav
Rosén — se annorstädes i detta nummer —
även klassikern och pedagogen, professorn,
senatorn, helnykterhetskämpen m. m. Johan
Bergman. I fråga om rikt och omväxlande stoff, ofta
från stora händelser och lysande tillfällen, har
han förutsättningar att intressera.
Professorn är latinsk vältalare, men efter ett
uppträdande på modersmålet fick han en gång
omdömet: "På svenska blir det som det kan
ibland." Detta gäller tyvärr också om hans
framträdande i den stilistiskt krävande
självbiografiska genren. Författaren lyckas nämligen
inte höja sig ur professorssvenskan upp till
personlig och levande berättarkonst. Han "intar
middagsmåltiden, vars tid just då var inne",
han hyllar "min barndoms och ungdoms trogna
och självuppoffrande vårdarinna", gör "på
litterär väg bekantskap med" en bok (= läser den)
etc. Därtill tror han sig ha humor, men kapitlet
"Riksdagshumor" är ett det magraste fång från
Helgeandsholmens florilegium.
Sedan därtill lagts, att bristen på
personregister gör verket otjänligt för praktiskt bruk,
må tacksamt noteras, att boken verkligen är
givande och delvis värdefull. Skolpolitik,
nykterhetsrörelse, vidsträckt reseliv, fredsrörelse,
litterära förbindelser etc. ger något av intresse åt
nästan envar, och denna sannskyldiga
renässanskombination av humaniora har avhållit
författaren från att trötta med småsaker. Snarare
skulle man önskat mer på huvudpunkterna,
t. ex. velat få hans syn på spritförbudspolitikens
misslyckande i utlandet. Den aktningsvärdhet,
författaren med rätta utstrålar i alla riktningar,
skulle vunnit på en motivering av hans
ståndaktighet på denna förhärjade skans.
Tom Söderberg
Gustav Rosén: I koja och residens. Minnen.
Bonniers 1943. 14: 50.
Smålänningen Gustav Rosén (1876—1942)
var i mycket typisk för det bästa inom sin
generation av frisinnat småfolk, som en tid
dominerade och sedermera balanserade det
offentliga livet. I sina utgivna minnen
framträder han som blygsam men kavat, trivsamt
nykter och öppen men torr, framför allt
rättrådig, energisk och praktisk. Hans hela typ var
den folkliga genombrottstidens och väckte den
kungliga svenskhetens olust — mer än han
själv blottar, helst som han kom att spela många
ogunstiga roller: frisinnad pioniärredaktör,
statsrevisor, nedrustningsminister — men som
vinner överlägset på nära håll. Sådan är också
hans självbiografi; den innehåller mycket smått
och likgiltigt men många ståtliga tavlor från en
mångsidig och resultatrik livsgärning i
folklighetens och den praktiska idealismens tecken.
Trots några intressanta rikspolitiska miljödrag
är boken framför allt en krönika om
Västerbotten, en fyndgruva för den provinsiellt
intresserade och ett gott exempel på den sega kampen
för Norrlands hävdande gentemot sörlänningar
över huvud. Givande som kulturinteriörer är
särskilt några kapitel från Västerbottens-Kurirens
horisont i seklets morgon.
Verkets värde förminskas endast obetydligt
av att det efterlämnats ofullbordat och
slut-redigerats av barnen, som också sammanbragt
ett talande fotomaterial. En förtjänst är den
sakliga dispositionen, som utan bundenhet vid
tidsföljden låter särskilt de mångsidiga ämnena
för landshövdingeårens intressen framträda vart
för sig. Tom Söderberg
Sigurd Hoel—Eyvind Johnson: Som en av
våra egna. Bonniers 1944.
Detta "samtal om norska böcker och svenska"
hölls visst ursprungligen i radio. Det är väl värt
att återges i tryck. En ledigt konverserande ton
anslås i denna dialog om vad norsk litteratur
betytt för svenskar under senare generationer
och vad svensk litteratur betytt för norrmännen.
Med särskild glädje noterar man Eyvind
Johnsons höga uppskattning av två i Sverige så
oförtjänt lite kända diktare som Olav Duun och
Hans E. Kinck — båda vore sannerligen värda
ett ivrigare studium på denna sidan om Kölen.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
