Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Yrkesförfattarens trångmål
Den utmärkte danske författaren H. C.
Branner, som i närvarande stund är en av sitt lands
förnämsta prosaister, har i en intervju beklagat
sig över författarskapets besvikelser. "Man nästan
skäms över att vara författare i stället för något
nyttigare, ty ärligt talat betyder litteraturen inte
nånting mera, i synnerhet inte nu, när den
håller på att förvandlas till en industri."
Branners känsla av sin egen onyttighet har rentav
lett till att han språkligt vinnlagt sig om att
uppträda i den anspråkslösaste dräkt. Det sista
förefaller litet besynnerligt i sin motivering —
den enkla stilen har ju varken när det gällt
litteratur eller något annat varit uttryck för
svaghets- och mindervärdeskänslor utan tvärtom
för högsta kultur och medvetnaste styrka. Men
jag känner endast Branners uttalande från en
kortfattad svensk tidningsnotis, och det är ju
möjligt att vad som där ter sig en aning
gåtfullt blir klarare i sitt fullständiga sammanhang.
Men H. C. Branner ger otvivelaktigt ett
träffande uttryck åt den känsla av vanmakt som
i mörkare stunder måste smyga sig på alla de
författare som i likhet med honom är beslutna
att göra sitt yppersta utan dagtingan med
publiksmaken. Ett sådant författarskap är i
synnerhet i små länder som Danmark och Sverige
i de allra flesta fall liktydigt med hårt, illa
avlönat arbete, oförståelse från stora delar av
kritiken och kompakt liknöjdhet från den stora
publikens sida. För sin existens är de beroende
av att en förläggare är beredd att ge dem
förskott utan för mycket tanke på återbetalning
samt av de tunnsådda och magra stipendier som
nån gång kan dimpa ner på deras bord. Deras
böcker kan i varje fall inte försörja dem,
möjligen deras arvingar nån gång i framtiden. De
verkligt goda och ärliga författare som till den
grad förvärvar publikens och kritikens
bevågenhet att de befrias från materiella bekymmer är
i synnerligen påtaglig minoritet.
Så har det alltid varit, så kommer det alltid
att bli, invänder man. Ja, givetvis, och inte lär
det hindra den som inte vill bli något annat
än författare från att bli det. Det torde dock
vara ofrånkomligt att författarbanans klena
ekonomiska och sociala möjligheter avskräcker
många litterära begåvningar, som nu i stället
tas i anspråk av andra yrkesområden där deras
konstnärliga läggning ändå på omvägar
kommer till tals. Jag skulle sålunda inte hålla det
för alldeles otroligt, att bristen på episka
konstruktörer i vår litteratur sammanhänger just
med denna omständighet. Det krävs för att
skriva en stor familje- eller samhällsroman
förutom fantasi och människokunskap också
organisationsförmåga, praktiskt förstånd,
sinnrikhet, blick för historiska, ekonomiska och
sociala sammanhang etc. Det är ganska
sannolikt att en person som är utrustad med de
senare egenskaperna, till vilka inte sällan hör
också mera utåtriktad ärelystnad, sätter in dem
och därtill sin fantasi och människokunskap på
en praktisk verksamhet med dess säkrare
försörjningsmöjligheter hellre än han viger sitt liv
åt författarskap. Det är annorlunda i t. ex.
England och Amerika, där en författare som lyckas
framgångsrikt kan tävla med de andra fria
yrkenas och näringslivets män och där man
faktiskt också ser långt fler exempel än här på
att affärsmän, läkare, advokater och ingenjörer
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
