Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA FLICKAN
Han granskade feberkurvan. Ingenting att
göra vidare, tänkte han. Hon börjar bli
cyano-tisk nu. Injektionerna är bara en ytterligare
plåga för henne. Samtidigt var det en strid
för honom att ge upp saken. Det gick emot
hans natur. Ett ögonblick lade han huvudet
intill den vackra flickans bröst och lyssnade på
hennes hjärta. Hans krushåriga nacke vilade
där som en förälskad gosses. Men han var inte
en man av älskartyp. Han var blyg och hade
ett strävsamt kynne. Mogna kvinnor satte
större pris på honom än de purunga, som han
själv hemligen åtrådde.
För Asta och den andra flickan var han
den ende man de överhuvud träffade. Därför
var han deras herre, vilket han redan förut
var i egenskap av deras läkare. För hans lugna
rödbruna ögon och kraftiga händer blottade
de kropp och själ. I smyg iakttog de honom,
rädda som ugglor att observeras själva. Ty de
skämdes för sin nyfikenhet och hade
ingenstans att dölja sig. Hans slips, hans läkarrock,
hans välpressade byxben var föremål för deras
beundran. De tillbad hans hår, hans tänder,
hans axlar, hans herremansdoft och sina egna
fantasier om hans privatliv. Sig själva och sin
vrå gjorde de till en värld för att han skulle
härska där. I sitt inre spelade de rollen av
medvetna kvinnor, lånande sådanas tonfall.
Men det var ett dubbelspel. De var två
hjälplösa, utestängda barn, och de visste det hela
tiden själva.
Med var dag som gick avtog deras krafter.
Det var längesen de orkade läsa
tidningsberättelserna. Nätterna blev allt svårare.
Numera ansågs det otillräckligt med den
ordinarie nattsköterskan, som hade fyra vittskilda
avdelningar att passa. Man började ordna
extravak för de bägge flickorna, den vackra
och den andra. Då och då åtog sig
frälsningssoldaten en natt alldeles frivilligt. Ibland smet
hon ifrån en stund, när de såg ut att ha ro,
och smög nerför trappan till männens avdel-
ning. Nattljuset brann. Rader av unga karlar
låg och sov där nere. Och lyckan var med
henne, hon mötte ingen som frågade vad hon
hade där att göra.
Läkaren hade blivit sittande på stolen
bredvid flickans säng. Han såg på henne utan att
säga något. Hon var genomskinlig. Han tyckte
plötsligt att skuggorna i rummet angrep henne
och åt av henne, därför att hon redan var
mindre materiell än de. Ansiktet tärdes och
smalnade under hans blick. Långsamt reste
han sig, tog i hand till god natt, vilket han
inte gjorde annars, och gick ut för att ge
sköterskan ordinationer till natten.
Den breda vita ryggen gled bort längs den
nu skumma korridoren. Huvudet höll han en
aning framåtlutat. Han hade mycket att sköta,
som han inte fick glömma, och bar ansvar
för många. Men hans gång var fast, det var
ett arv. Den hördes in på salarna, igenkännlig
bland de trippande kvinnostegen. Varenda en
därinne visste redan att han kommit upp på
avdelningen för att se till de döende. Nu
avbröt de allt samtal för att lyssna. Ögonen flög
så kvickt till varann att det slet i dem. Det
var en omaka samling kvinnor, anemiska
ny-byggarhustrur, bondflickor från kustlandet,
småväxta lappkvinnor som fött sina barn i
ensamhet, stående på knä på kåtagolvet. Men
i somliga ögonblick förstod de varandra helt
och fullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
