Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gestapolöjtnanten förhör om attentatet. En
imbecill, "en kvinna av folket", hovmästaren
Jean Cerise, Hilde Dubois och Lisia får i tur
och ordning pröva på hemliga polisens
förberedande förhörsmetoder. Uno Henning skall
ha mera beröm än han förut i sitt liv förtjänat
för det frenetiska och all vår aversion utmanande
sätt på vilket han renodlade herrefolkets
effektivaste och minst tilldragande egenskaper. Han
ömsom sträckte på sig och gol som en tupp,
strök sig som en matfriande katt, väste som en
orm och vrålade som en tjur, tills han inte
orkade längre utan föll åter i sitt normala
tillstånd av rätt och slätt buffel. Förhöret var
leksaker mot vad som ytterligare torde funnits
i beredskap åt tredskande, men det jagade nog
inte förty en nyttig rysning innanför mången
smokingskjorta i salongen.
Uppträdet mellan "den gode tysken" Bredow
och fähunden Jodl dominerar nästa tablå, som
återger olficersmiddagen på det hotell där Jean
Cerise är hovmästare. Jean spelades perfekt av
Hans Strååt med fullständigt mördande
korrekthet och en smidig elegans som kom det övriga
sällskapet att verka lunsar. Ett mycket roande
tillskott till dramat är kapten Tollendal, lärd
orientalist i det civila och servil opportunist och
lebeman i det militära. Att Marika Stiernstedt
kunde vara elak på ett nålvasst sätt visste man
förut, men ändå imponeras man av den
överlägsenhet varmed hon sticker hål på blåsan
Tollendal. Nio på tio skulle anse honom för
en trevlig och förnuftig karl, men sin fina tyska
bildning till trots är han ingenting annat än
en föraktlig tallriksslickare och en boren
roddare när den situationen kommer.
De två sista tablåerna, från resebyrån där
Lisia beslutar rymma fältet och från
hotellrummet där hon skils från Bredow, är tyvärr
styckets svagaste. Särskilt är avskedet mellan
de älskande otillfredsställande; man har aldrig
trott på denna kärlek mellan den kloka och
fattade Lisia och den gymnasistmässige,
fasansfullt ohumoristiske löjtnanten, därför ter sig
skilsmässans känslouttryck som grovt förfalskade.
I Bredows roll var också Carl Hugo Calander
för dunigt ung, en erotiskt alldeles ofarlig karl
som på sin höjd kunde uppväcka Lisias
moderskänslor.
Dramats svaghet är att kärlekshistorien är
så föga övertygande. Den måste nämligen
övertyga för att man skall förstå hur Lisia över-
huvudtaget kan uppträda som neutral i
fiendernas mitt och för att man skall inse att hon
verkligen gör ett offer när hon efter att ha
blivit väckt till partisanmedvetande väljer sida
i striden mellan förtryck och frihetsförsvar.
Utan denna spänning mellan en tidlös känsla
och ett tidsbundet ståndpunktstagande kan
dramat "Attentatet" inte bli mer än en serie
verkningsfulla om ock något friserade bilder av
livet i ockuperade länder. Men det varslar
också om att Marika Stiernstedt har
möjligheter att bli en verklig dramatiker om hon från
början angriper stoffet som en sådan.
Georg Svensson
Reducera moralen av Sune Bergström. Svenska
Dramatikers Studio.
En ny författare som skrivit en "allvarlig
crazykomedi" och lyckats bra, det är ovanligt
för svenska förhållanden. Sune Bergström kan
ha lärt hos Bernard Shaw att kläda sin
omoraliska moral i överraskande paradoxer, och hos
amerikanerna kan han ha lärt den
hämningslösa farsstilen. Men hans egen talang för sådant
ter sig därför inte mindre; han har tydligen
något att säga och han kan redan konsten att
få det sagt. Det styvaste hos honom är att
den artistiska kallblodigheten nästan hela tiden
behåller kontrollen över hans patos.
Bergström har hittat på en ohämmad
idealfamilj som inte förgiftar sin tillvaro med
onödiga bekymmer: en bohembetonad lektor
i sin ateljévåning med älskarinna och ung
dotter, en dyrkad hund och en tam huggorm.
Lektorn står på sina upproriska elevers sida, han
förkunnar att den stela och snåla moralen är
livsförstörande och vill att alla ska fritt få följa
sina böjelser, fram till den gräns där
skadegörelsen börjar. (Hur han med sådana
principer fått vara lektor i femton år är visserligen
en gåta.) Han kommer det att gå runt i huvudet
på den enkle generalkonsuln, som har
bekymmer för sin sons uppfostran. Och tillsammans
med dottern bereder han en teologyngling i
välgörenhetsärende ett mottagande som kommer
denne att snava över sin Paulus, att rodna och
blekna, vittna och förneka om vartannat. Flickan
vill ha kärlek av denne neurotiske unge man,
och efter mycket krumbuktande övervinner han
sina samvetsbetänkligheter och tar för sig. Hon
.5 blm 1944 vi
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
