Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bild omslöt världens mångskiftande företeelser
och med fin förståelse tolkade dem. Han var
i ordets högsta mening en livsfilosof, vars
tänkande städse härflöt ur hans rika livserfarenhet.
Hans Larsson var dock ingalunda någon
trångsynt fackfilosof i ordets trängre bemärkelse,
utan en helgjuten personlighet, en sann vis, som
i poetiskt bevingat språk förmådde att göra
sina forskningars resultat tillgängliga för en
bredare allmänhet, utan att låta det ske på
bekostnad av problemens svårighet. Tjusningen
i hans verk ligger just däri, att han låter oss
blicka djupt in i det filosofiska skapandets
verkstad. Hans Larssons verk bär alltigenom en
personlig prägel, där tankarna troget återspegla
mannens rika mänsklighet. Alla idéströmningar,
som under de sista två generationerna
genomträngt och behärskat det europeiska andelivet,
ha i honom funnit sin finkänslige interpret;
samtidigt var han både en trogen son av sin
älskade hembygd och en framstående kännare
av den svenska kulturen, en uppriktig anhängare
av den nordiska samhörigheten och en
entusiastisk förkämpe för den västerländska
kulturenheten. I det följande må några enstaka drag
ur hans rika verksamhet skisseras upp.
I filosofien var Hans Larsson en mästare i
den skarpsinniga interpretationen, som väl
städse lade vikt vid klarhet och logisk skärpa
i begreppsanalysen, men dock aldrig ansåg
denna som filosofiens självändamål och högsta
uppgift. Fastmer vinnlade han sig alltid om att
låta den grundupplevelse, som döljer sig bakom
varje storstilad och varaktig filosofisk
prestation, klart och skarpt framträda, att tydligt
framhäva de olika filosofiska systemens egenart
och på samma gång konstatera det inre
sammanhang, som under tidernas följd inbördes
förknippar all äkta filosofisk forskning. Som
filosofisk teoretiker har Hans Larsson oförgängligt
inristat sitt namn i det filosofiska tänkandets
historia, i det han utvecklat och fördjupat
intuitionsbegreppet; intuitionen är enligt honom
tankens inriktning på sammanfattning och enhet.
I skarp motsats mot Bergsons modefilosofi har
Hans Larsson bestritt den förmenta
väsensskillnaden mellan intelligens och intuition och
tvärtom ansett intuitionen som intelligensens högsta
uttryck. Rabenius visar nu på ett övertygande sätt,
hur Hans Larssons intuitionsbegrepp
genomgår och förfinar hans egen litterära alstring.
I sina romaner: "Hemmabyarna" och "Idéerna
i Stabberup" har filosofen pregnant och
åskådligt karakteriserat sin hembygd och tecknat
märgfulla typer ur den sunda och jordbundna
bondevärld, i vilken han var förankrad intill
sitt sista andedrag.
Som pedagog har Hans Larsson städse
betygat sin kärlek och sitt intresse för de breda
folkmassornas berättigade bildningsanspråk och
därigenom framträtt som ett mönster för en
äkta demokratisk folkuppfostrare. Han har
till-lämpat det pedagogiska arvet från bl. a.
Rousseau, Pestalozzi, Fichte och Goethe på vår tids
uppfostringsproblem, klargjort egenarten hos
och betydelsen av en fördjupad
folkskolebildning, betonat den personligt färgade karaktären
av allt äkta bildningsarbete och övertygande
uppvisat vådorna i den förflackande moderna
konversationslexikonbildningen. Samtidigt var
han en entusiastisk förkämpe för
folkhögskoletanken och en utmärkt universitetslärare.
Icke mindre betydelsefull är emellertid Hans
Larssons insats som politisk tänkare och politisk
uppfostrare av sitt folk, ja, av hela sin tid.
Djupt förankrad i den klassiska tyska
idealismens värld var Hans Larsson alltid en trogen
förvaltare av Kants, Fichtes och Hegels andliga
arv. Helt självständig mot de flyktiga politiska
dagsströmningarna, som missbrukade dessa mäns
idéer som vapen i den politiska maktkampen,
har Hans Larsson med rätta hyllat dem som
eviga företrädare för andelivets frihet och den
vetenskapliga forskningens autonomi. Hans
Larssons politiska tänkande, som redan under hans
livstid vunnit alltmera i aktualitet, kretsar kring
tre kärnproblem: 1. Förhållandet mellan makt
och rätt, 2. relationen mellan nationalism och
universalism och 3. möjligheten av en varaktig
förnyelse av den europeiska kulturgemenskapen.
Beträffande den första frågan upprätthåller och
understryker Hans Larsson Kants stränga
distinktion mellan makt och rätt, visar det förgängliga
i de tomma maktskapelserna och rättens
upplyftande kraft för folkens förnyelse. Vad angår
förhållandet mellan nationalism och
universalism, betonar han det förkastliga i
nationalismen som ren maktlära och självändamål, men
erkänner samtidigt det berättigade i en måttfull
och sund nationalkänsla, som vårdar den egna
politiska och andliga kulturen och samtidigt
däri finner en brygga till en djupare förståelse
för andra folk och för mänskligheten. Med
Fichte som förebild klargör Hans Larsson den
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
