Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Giovanni Verga: Den Helige Josefs åsna. Novell. Översättning från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGE
magert yrke, eftersom fattiga människor tvätta
sina paltor själva, om de överhuvudtaget göra
det. Och nu när hennes pojke hade blivit stor,
drog hon sig fram genom att sälja ved nere i
byn. Ingen hade dock hört talas om hennes man,
och ingen visste var hon fick veden ifrån, som
hon sålde. Det visste däremot hennes pojke, som
snokade reda på den än här än där, med risk
att få sig en kula i ryggen av godsherrens
fogdar.
— Om du hade en åsna, sade mannen med
gipsen till henne för att bli av med den Helige
Josefs åsna, som inte orkade längre, så kunde
du forsla större vedknippen ner till byn, nu
sedan pojken blivit stor.
Den fattiga kvinnan hade ett par lire
inknutna i schaletten, och dem lät hon honom
med gipsen få, eftersom "ingenting består i
dårens hus".
På det sättet kom den Helige Josefs åsna att
ha det drägligare åtminstone under sina sista
levnadsdagar. Änkan vårdade den som en skatt
med hänsyn till vad den kostat henne. Under
natten gick hon ut för att leta efter hö och halm,
och hon lät den ligga inne hos sig bredvid
sängen, där den värmde som en liten brasa.
Man får lov att hjälpa varandra här i världen.
Och den gamla byggde luftslott, medan hon
drev åsnan framför sig med ett väldigt lass ved,
så högt att knappast öronen syntes. Pojken
gjorde hål i häckarna och vågade sig ända
fram till skogsbrynet för att plocka ved. Mor
och son trodde att de skulle bli rika på kuppen,
tills en av godsherrens fogdar ertappade pojken
på bar gärning, medan han stal ved, och gav
honom ett kok stryk. Doktorn tog alla slantar,
som modern hade inknutna i schaletten, som
ersättning för sitt besvär, dessutom hela vedför-
rådet och allt som var säljbart i huset, och det
var inte mycket. Och en natt när pojken låg
i feberyrsel, med det blossande ansiktet vänt
mot väggen, och det inte fanns en brödbit i
skåpet, gick modern ut, vilt gestikulerande.
Hon pratade för sig själv, alldeles som om hon
yrat, hon också, medan hon bröt kvistar av ett
mandelträd i närheten, fast ingen kunde räkna
ut hur det gått till. I gryningen lastade hon
veden på åsnan för att bege sig ner till byn
och sälja den. Men sviktande under den tunga
bördan lade sig åsnan på knä mitt i backen —
precis som den Helige Josefs åsna framför
Jesusbarnet — och kunde inte förmås att resa
sig igen.
— Gud sig förbarme, mumlade kvinnan.
Måtte själarna i skärselden hjälpa mig att bära
veden i stället.
De som kommo gående uppför backen drogo
åsnan i svansen och beto den i öronen för att
få den på benen igen.
— Ser ni då inte att den håller på att dö?
sade en forman slutligen. Och så lämnade de
åsnan i fred, för den hade en blick lika stel
som en död fisk, mulen var kall och det gick
en skälvning genom huden.
Kvinnan tänkte på sin pojke, som låg ensam
hemma i feber, och stammade:
— Vad skall vi nu göra? Vad skall vi göra?
— Om du vill sälja den med ved och allt,
så ger jag dig fem tari för den, sade
formannen, som hade kärran tom. Och när
kvinnan bestört såg på honom, tillade han: Jag
köper bara veden, för åsnan, det ser du väl
vad den duger till.
Och han gav den döda kroppen en spark,
så att den lät som en spräckt trumma.
Översättning från italienskan av Karin de Laval
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
