Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- September. N:r 7
- Eyvind Johnson: Romanfunderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
är likadant. Barkflagan finns där och har inte
försvunnit, och den liknar sig själv. Betraktaren
finns där och liknar också sig själv, eller
inbillar sig att han gör det, därför att han tänker
eller tycker sig tänka likadant som förr om det
han ser. Men stränderna är i alla fall
annorlunda. Man är längre ner på floden^
Barkflagan har troligen fått andra färger av den
förflutna tiden, och man kan nog anta att
betraktaren har skiftat i den mån han är en
romanförfattare som speglar stränderna,
registrerar rörelsen — även sovande.
*
För omkring femton år sedan skrev en äldre
svensk kritiker och diktare en artikel om
romanens förfall — en artikel som skrivits på många
språk förut och säkerligen kommer att skrivas
av äldre och kanske något desillusionerade
diktare och kritiker och av yngre och
framåtsträvande så länge romandiktning och
litteraturkritik existerar. Den närmaste anledningen till
kritikerns dystra syn på romanens framtid var
André Gides då tämligen nyutkomna roman
"Les faux-monnayeurs". Den, som det då
ansågs, säregna kompositionen hade tydligen
förargat anmälaren, som i den förbindelsen
passade på att sätta fingret på vad han
betraktade som den sjuka punkten, i tiden, nämligen
de så kallade "upplösningstendenserna". (Det
skulle för övrigt vara intressant att granska
denna fråga om "upplösningstendenser" om det
inte skulle föra för långt ut i den politiska
stortvätten; men någon eller några har kanske
tillfälle att erinra sig att de som under nazismens,
alltså den största kulturfarans framgångsrikaste
år från 1933 till 1941—42, hyste den största och
kanske naturligaste böjelsen och "förståelsen"
för den, irde var att söka bland
"upplösningsförfattarna" utan snarare i de läger där
man högljuddast skrek mot
"upplösningstendenserna"!) Den gamla, goda, präktiga romanen
var död, det vill säga, det skrevs inga sådana
mer, och de nya var inte längre romaner, de
var något annat — berättande, söndersliten
subjektivprosa eller vad som helst, men inte
romaner.
Man kunde inte undertrycka misstanken att
den mycket respektabla och utan tvivel
hederliga kritikerns antipati mot Gide inte alls
berodde på den gideska romanens komposition
utan i stället var en reaktion mot den förvirring
en diktare som Gide måste åstadkomma i en
äldre, stadgad medborgares själ. För angrepp
på formen, formerna, där något nytt kan dväljas
och vara verksamt, är ju inte sällsynta. De är
ett försvar för det man känner som trygghet,
det goda eller i varje fall inte märkvärdiga
vanliga. De är ett sätt att indirekt söka komma åt
det man i själva verket vill angripa, idéer,
tendens, moraliska värderingar, utan att det
behöver synas så. Med hänvisning till detta fall
framförde jag 1931 några synpunkter, där det
hette ungefär så här:
— En äldre generation hyser nog ofta det
hemliga hoppet, att det som är nytt och
främmande vid närmare granskning ska visa sig
underlägset det gamla, beprövade och erkända
i litteraturen; och genom att angripa formen,
analysera det nyas metoder och uttrycksmedel,
kommer man det nyas väsen och innehåll inpå
livet. Man kan göra det nya löjligt, det är
enklaste sättet. Ingenting är så lätt som att göra en
människa löjlig på grund av hennes kläder —
och misstänkt i alla goda, rangerade
medborgares ögom för att hon går utanför den lilla
serie variationsmöjligheter som är tillåten eller
anses passande. Den kamp som var intensivast
inom litteraturen — som yrkesutövning och
kulturinsats — och kring den, var, ansåg jag
då, kampen för och mot de nya formerna, där
nya idéer kunde dölja sig. Former som skiftar
med nästan varje nykommen författargeneration
eller former som man söker att förnya. Tack
vare en nyare, friare form kan diktaren ofta ge
sitt verk ett rikare och friskare innehåll, påstod
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0600.html
