Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Trots dessa alldeles rimliga och förståeliga
krav på hur en modern roman bör vara
hopkommen finns det emellertid författare — de
dyker ideligen upp här och var på jordytan —
som inte vill eller förmår tillfredsställa den
stora läsekretsens önskningar. Det kan bero på
att dera6 syn på vad som är spännande,
intressant och viktigt att säga är annorlunda än vad
den stora publiken anser vara viktigt,
spännande och intressant. Bland dem hittar man flera
av de stora romanförfattarna och nyskaparna
på området, och deras framträdande hälsas ofta
som tecken på romanens urartning.
I vårt århundrade har vi haft några stycken,
och åtminstone två har varit av sådana mått
att de onekligen präglat och, kanhända mer
indirekt än direkt, fortsätter att prägla den
samtida romanen, och även den tredje kommer
antagligen att sätta svårutplånade spår i vår
tids romandiktning genom den enda roman han
gett ut, det vill säga den enda av sina böcker
som han själv betraktar som roman. Jag menar
James Joyce, Marcel Proust och André Gide.
Bredvid dem skulle man kunna nämna Thomas
Mann och William Faulkner, men båda dessa
är ju — med tanke på Freuds hjälp — i det
här fallet inte de djupt originella.
De tre förstnämnda är naturligtvis också
resultat av ett äldre skede. Diktpåverkan kan
man ju spåra ända från Moses och mycket
längre bort om man önskar detta och är inriktad
på det. Man kan nämna Flaubert och
ymnig-hetshornet Balzac, Zola, Dostojevski, Tolstoy,
man kan knyta länkar som Strindberg eller
Hamsun till kedjan och få den sammanhängande
och kontinuerlig från urmänniskans första
stavelse fram till dadaism och surrealism: de finns
ju alla mellan Moses och André Breton eller
ännu längre fram.
Vad jag menar med att nämna Joyce, Proust
och Gide är, att de inte endast infört (så som
det har införts förr och säkert många gånger
i framtiden kommer att införas i den ständigt
döende och oupphörligt tillfrisknade och
åter-uppståndna romanen) nya motivkretsar eller
nya svängningstal för människan, vilket ju inte
är det märkligaste, utan nya sätt att granska
människan och hennes förhållanden, nya sätt
att uttrycka de förvärvade erfarenheterna. Var
och en av dem har på sitt vis öppnat andras
ögon för nya eller slumrande möjligheter inom
romankonsten, om vi nu kommer överens om
att använda det ordet för en viss sorts
roman-författeri.
James Joyce är kanske för många den mest
kände, den mest omstridde och säkerligen den
minst läste av de tre, åtminstone när det gäller
hans förnämsta verk, den omfångsrika Dublin^
romanen "Ulysses".
Den utkom 1922 och nådde småningom
Sverige. En svensk kritiker med anspråk på att
vara välorienterad i fråga om de moderna
litteraturströmningarna ute i världen, förklarade
när han presenterade boken, att han inte orkat
igenom den, att han inte begripit ett smack av
vad han läst i den och att den tunga volymen
med fördel kunde användas som hantel vid
morgongymnastiken.
Det var, tror jag, den första eller en av de
första hälsningar detta verk möttes av i Sverige;
det har ju kommit andra, mer nyanserade sedan.
"Ulysses" är en skildring av mr Leopold
Biooms irrfärder genom Dublin under ett dygn
med vad det kan innebära: händelser,
stämningar, tankekedjor, exakthet, dröm. Ramen är
vid liksom människolivets — och snäv som
"Odysséens", inom vilken människolivet ändå
ryms. Kompositionen är ny, men sträng; den
nihilism man har beskyllt Joyce för finns inte
där; och kravet på läsaren är stort. Den som
söker äventyret, litteraturens flykthjälp från
verkligheten, hittar det inte; eller hittar det som
ett inre äventyr, i människans hjärna och
i hennes själ. Man har sagt att det är en roman
för författare, och i viss mån är detta riktigt
— det vill säga om man betraktar filosofin som
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
