Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Honorine Hermelin: Kampen om människan. Några antydningar om Vilhelm Grønbechs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM MÄNNISKAN
olika världar, som bestämt vår historia till den
dag som är, får levande belysning i böckerna
om Paulus och Kristus.
Med "Jesus menneskesønnen" hör också
samman verken om William Blake och om
Friedrich Schlegel samt uppsatsen "Vårt århundrades
myt" i den blott på svenska utkomna "Kampen
för en ny själ". Här lever "oprørerne", kättarna
kunde man också säga, med sin outrotliga tro,
sitt krav på ingenting mindre än en ny värld.
"Med rædsel saa han", säger Grønbech om
Blake, "hvorledes Satans møller — fabrikkerne —
skød op og skæbnens tandhjul greb mennesker
for at gøre dem til træller; det er Satan, siger
han, som ikke blot styrer verden, men tager
skikkelse som haardhed, grusomhed, frygt for
en uafvendelig skæbne–" Den nya värld,
som dessa sett, är människors värld, där livets
— eller evighetens eller Guds — självklara
skapande krafter strömmar ut i oavlåtligt givande
och tagande, i smärta såväl som i glädje,
samfundsbildande, stors jälsskapande. Grønbech säger
plötsligt om Blake, chockerande rättframt: han
som i verkligheten förstått Jesus bäst av alla
och även livet.
Man har en förnimmelse av att det hos
Grønbech finns en urgrund, som då och då träder
i dagen som en överraskande rättframhet, men
som annars vilar på djupet och är det som ger
honom tålamod och kraft som
vetenskapsmanhistoriker. Att vara historiker betyder för
Grønbech att verkligen lära läsa, att lyssnande och
sökande treva sig in i texternas ord — genom
att jämföra varje sammanhang och alla
skiftande modulationer — ända tills man
förnimmer den melodi, det liv och den verklighet som
en gång bar dessa ord och gav dem klang och
mening. Urgrunden under detta oändliga arbete,
som håller det samman och ger det kraft, får
man kanske en aning om genom några
paradoxala ord, som står i boken om Blake:
"Sandheden er en realitet man aldrig kan
resonnere sig til — man finder den og gribes
af den; man kan ikke se en sandhed uden at
blive overbevist — men man kan aldrig grave
sig ind til den gennem tvivl og eksperiment."
För trettio år sedan kom upplevelsen av
Grønbechs "Vor folkeæt i Oldtiden" att för mig
ställa den frågan: Vad är det som är så nytt
och annorlunda med denna historieskrivning?
Vad är det som gör att man tycker sig äntligen
ha fått en förnimmelse av vad historia är, av vad
som verkligen sker på denna blodiga jord? —
Så småningom, och allt tydligare genom hans
senare arbeten, har det blivit mig klart att det
först och främst beror på vad jag ville kalla
objektivitet. Ty om jag skall finna mening
i ordet måste det betyda att med alla subjektets
krafter av syn och hörsel, forskning och vetande,
förstånd och förnimmelse fatta objektet så djupt
och så friskt i dess egenart, att förutfattade
meningar, som så lätt kommer oss att döma
och bedöma efter våra egna kategorier och
fastlåsta synpunkter — att detta subjektiva faller
bort. Och det sker av sig självt — om också
priset är hängivet, obegränsat arbete — i och
med att objektet får rätt och rum att träda fram
med sin värld, sina upplevelser, sina djupaste
erfarenheter. Al forstaaelse er genoplevelse,
genskabelse, säger Grønbech. Det är denna
objektivitet som är grunden till att hans författarskap
är så friskt och alltid aktuellt, så livgivande och
befriande.
Vad Grønbech upptäckt och erfarit förmedlar
han till andra utan lärd apparat, som en stor
återdiktning av det liv som burit människor och
folk och tidsskeden, med ständig hänvisning
till de källor ur vilka han öst, så att vilken
människa som helst skall kunna hitta vägen och
göra sina erfarenheter och upptäckter. Hans
framställning blir så mäktig, så inlysande och
samtidigt så självfallen, därför att den i varje
skiftning är fylld och skapad av sitt innehåll.
Den kan ibland tyckas alltför omfångsrik, för
så vitt man inte har sinne att följa ljusets
brytning genom alla de facetter, eller temats gång
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
