Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Dante Alighieri: Paradiso. (Sv. övers, av
bl. a. S. C. Bring, 2:a uppl. 1928.)
"Där går mannen som har varit i helvete",
viskade gummorna i Verona till varandra, när
Dante Alighieri gick över torget, och visade
rysande på hans svartbrända ansikte och dystra
ögon. Det är ett namn som har fastnat. Som
mannen med "Inferno" går Dante alltjämt sin
väg genom otaliga handböcker och
dissertationer — det är den beteckningen som hans
publik har stannat för. Man må bläddra i den
gamla tjugufemöresbokens doréillustrationer
eller vända sig till en tysk fyra tomers
avhandling, man må ha gjort ingendera och bara ha
ett vagt allmänt omdöme om saken: var och en
vet ändå att "Inferno" är den lättlästa,
pittoreska och mänskligt givande delen av
"Com-median", medan "Paradiso" är ledsamt,
enformigt och obegripligt. Skärseldens tempererade
klimat uppskattas i den mån det påminner om
Helvetets och betecknas annars som okroppsligt
och blekt sentimentalt. Ja, själve Frans G.
Bengtsson — eljest en man av solida
omdömen — säger att Dantes epos hör till dem
man kan läsa rakt igenom med oskrymtad
njutning "åtminstone en bit upp i ’Paradiso’". Det
är tyvärr omöjligt att på dessa sidor omvända
någon från denna uppfattning, från vilken det
endast finns ett botemedel: självsyn. Läsaren
kan då bereda sig på chocken att finna att
"Infernos" groteskerier, särskilt mot slutet, är
det som är svårast att komma igenom och
uppskatta i hela poemet, under det att "Purgatorio"
är en brokig psykologisk upptäcktsresa av en
viss barsk humor, full av insikt och medkänsla,
och "Paradiso" självt är en poetisk och
intellektuell njutning från första raden till den sista.
Det må nu vara handboksskrivarna förlåtet,
om de inte tilltro sig att kunna övertala någon
om detta. Det ligger inte i den mänskliga
naturen att tro på paradiset, och de som ha
beskrivit det, ha sällan1 gjort någon övertygande
effekt. D. v. s. vi kunna vara nog så försäkrade
om ett kommande bättre tillstånd av allsköns
ljuvligheter, i staden med pärleportarna eller
i något jordiskt Utopia, men vi lyckas inte
föreställa oss det i detalj utan att snart äcklas vid
överflödets monotoni och arbetsfrihetens
långtråkighet. Den mänskliga naturen tror på
helvetet, som vi äro vana vid från varje dag. Där
känna vi oss hemma och veta att omväxling
i pinan kunna vi åtminstone alltid hoppas på.
Men saligheten! den kunna vi inte tänka oss som
någonting annat än något radikalt olika vår
nuvarande tillvaro, och vem har inte väntat sig att
rätt snart börja ledas vid guldharporna?
Men Dante, som såg tillräckligt djupt inom
sig själv för att upptäcka den trehövdade
Lucifer längst inne, han såg också tillräckligt
klart för att skönja den strålande gudsstaten och
stjärnornas eviga dans. Det har kallats en
inneboende svaghet i hans tema, att han inte kunde
skildra himlarna på annat sätt än med jordiska
liknelser och uttryck. Men på vad sätt är detta
en brist? Varför skulle han inte skildra "Guds
rike som är invärtes i eder" med samma medel
som han skildrar helvetet, beläget på exakt
samma plats? "Vi känner ingen annan
människa än människan på jorden", säger Krilon.
Det är inte ett ord som Dante skulle ha
opponerat mot. Människan på jorden är hans sångs
ämne och centrum, en oändlig längtan att hjälpa
henne dess drivkraft, som han själv säger i sin
kommentar. Vilket är då det paradis, han vill
öppna för henne?
Om skönheten, den estetiska kvaliteten i
Dantes paradis vill jag inte tala här, eftersom
man. inte bör försöka härma näktergalen, utan
l>ssna till den. Hans flätade terziners magiska
klockklang motstår varje försök till definition.
Det bländande vita, blodröda, guldfärgade ljuset,
som växlar från himmel till himmel och stegras
över mänskliga mått, lämnar läsaren med en
känsla av fysisk trötthet i ögonlocken, men låter
honom sedan aldrig se en soldisig, tidig
septembermorgon, när himlen varken är blå eller
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
